Anton Karl David

en alldaglig blogg om Anton och Gud.

Finns jag?

Kategori: Kristen tro

 
 

Har ni någonsin ställt er själva frågan: finns jag? Alltså finns jag egentligen till? Många i min ålder plågas av känslan av att allt är fejk. Det verkliga livet pågår någon annanstans och du missar det. Inget känns autentiskt. Vissa reser över hela världen för att hitta det ”verkliga”. Andra ifrågasätter sin egen person. Är jag en fejk? Är jag en poser? Gör jag saker av rätt anledning? Vissa går så långt som att ifrågasätta sin egen existens. Alltså: finns jag?

 

Jag har en vän, vi kan kalla honom för Felix. Felix var agnostiker. Alltså han tänkte att som människa kan man aldrig veta om Gud finns eller inte. Felix gillade att läsa vissa filosofer och ju mer han läste desto osäkrare blev han om han faktiskt existerade. Var allt omkring honom en illusion? Vad är verkligt? Felix kände sig osäker på sin egen existens.

 

Och om vi tänker efter, har vi inte alla anledning att i alla fall lite grann ifrågasätta om vi verkligen finns till som stabila varelser. Du är inte samma person som när du föddes, du utvecklas och åldras. Du är inte en varelse, egentligen, utan en ”blivelse”. Du blir hela tiden något annat. Inte en enda cell som du har i din kropp är ursprunglig. Hela du byts ut med jämna mellanrum. Så frågan är: finns du? Den enda gången du slutar förändras är när du dör, vilket verkar vara allas vårt slutmål. Och då förändras du genom förmultning.

 

Det som vi har läst idag är mycket spännande! Det är ett bibelord som vi inte så ofta brukar läsa. Det kommer några sadukéer – de tror, som väldigt många, att det inte finns något liv efter döden – de ställer en trixig fråga för att visa hur orimligt det är att tro på ett liv efter döden. I tidigt judisk tro och i kristen tro, finns en tanke på att det kommer en dag då Gud kommer låta alla döda komma tillbaka till livet i kroppar. Det finns ett moment av dom i detta. Vissa uppstår till liv tillsammans med Gud. De som däremot valt ondskans tomhet, ondskan är tom eftersom den egentligen bara är ett förnekande av livet och livets ursprung Gud, går mot denna tomhet och mot upplösning som person. Men sadukéerna tror inte på allt detta. Och detta av en mycket enkel anledning, det finns inte särskilt mycket stöd i Gamla testamentet för tanken på uppståndelse. Sadukéerna försöker vara bibeltrogna. Så de säger:

 

”Okej, men om det är så att en kvinna gifter sig med sju bröder. Vem ska hon då vara hustru till efter 'uppståndelsen'”? Schack matt. Det är en sorts fråga av samma slag som ”Om Gud kan göra allt kan han då skapa en sten som är så tung att inte ens han själv kan lyfta den?” Hur ska du slingra dig ur den här Jesus?

 

Jesus berättar att den andra världen är annorlunda gentemot den som vi har nu. Den fungerar inte längre som den här världen gör. Det är inte samma system och samma inrättningar. Alla kommer att vara Guds söner, Guds barn. I framtiden kommer det inte finnas ett behov att fortplanta sig för att överleva. Något nytt kommer ske. Deras fråga är därför irrelevant. Sedan kommer Jesus med ett ”bevis” för att människor faktiskt uppstår, att det finns ett hopp för mänskligheten, att det finns ett liv efter döden.
”Att det döda uppstår har också Mose visat i stället med den brinnande busken, där han kallar Herren för Abrahams Gud och Isaks Gud och Jakobs Gud. Gud är inte en Gud för döda utan för levande, ty för honom är alla levande.” (Luk 20:37-38).

 

Om jag skulle ha använt Jesu metod för att tolka den texten från 2 Mos 3:4-6 på Missionsskolan skulle jag antagligen inte fått godkänt. Anledningen är mycket enkel: texten som Jesus citerar handlar inte om bevis för uppståndelsen. Det den handlar om är hur Gud talar om för Mose vem han är. Han talar om att han är samma Gud som hjälpte Moses tältboende förfäder. Ordet uppståndelse är inte ens med.

 

Men vi lär oss något mycket intressant i det här stycket i Andra Moseboken och det är att Gud inte skäms för att identifieras med människor. Gud skäms inte för att identifieras med svaga varelser som bor i tält. När Gud berättar om sig själv så gör han det utifrån människors horisont. Han säger ”Jag är Yngves Gud ” Eller ”Jag är Ullas Gud”. Gud tar en oerhörd risk när han låter identifiera sig med svaga människor. De kan missbruka hans förtroende! De kan få honom att framstå i dålig dager. Och om vi läser Israels historia och kyrkans historia så är det precis det som har hänt. Otrohet och korståg. Men Gud är nådig han drar sig inte undan. Han är fortfarande kyrkans Gud och Abraham, Isak och Jakobs Gud. Detta ger oss tillförsikt.

När Jesus läser texten verkar han också gå bortom den, han ser i den något som inte direkt avslöjas. Något som inte författaren tänkte när han skrev. Men där finns en liten glipa och genom den visar Jesus oss Guds karaktär. Han visar oss i den lilla glipan i texten hur Gud är och hur mäktig han är. På Guds omsorg gentemot oss varelser, eller kanske vi ska säga ”blivelser”. För Gud är ingen död.

 

Finns det någon garanti för att jag finns? Människan är som en flod, hon är i ständig rörelse. Man kan inte skaka i hand på samma människa två gånger. Celler byts ut. Skinnet blir slappare. Vi tänker annorlunda. Hela vi byts ständigt ut. Vad är det då som är bestående hos en människa? Vi går mot förändring och död vart vi än går. I många filosofier och tankesystem skjuter man här in själen eller anden. Det är ett sorts ofysiskt ting som är evigt och överlever kroppen. Det är den odödliga delen av människan. Jag tror inte att den här tolkningen av själen är kristen och det av en mycket enkel anledning. Odödlighet beskrivs inte som en inneboende förmåga hos människan. Evigt liv är en gåva, inte något som vi redan har (Rom 6:23).


För oss människor är det som garanterar att vi känner oss som en hel person, och inte bara tillfälliga signalsubstanser, celler och tankar, vårt minne. Vi minns saker vi har varit med om. Vi minns vilka val vi har gjort, hur vi såg ut, hur vi brukar känna. Det är detta som gör att vi känner oss som en hel person, att vi minns. Det är därför många av oss tycker att demens är en så fruktansvärd sjukdom, eftersom det är som om personen som en gång var försvinner när minnet försvinner.

 

Det är kanske också därför som vi tycker att döden är så hemsk. Att dö är att bli bortglömd, inom någon generation kommer de allra flesta av våra namn vara bortglömda och ingen kommer att komma ihåg våra bekymmer, våra tankar, vårt arbete och vår kärlek. Allt kommer att glömmas bort och det kommer att vara som om vi aldrig existerat. Det är en outhärdlig tanke och det är därför som vi så sällan vågar tänka den fullt ut.

 

Här kommer det glada budskap till dig: för Gud är alla levande. Gud är inte en Gud för de döda utan för de levande. Och anledningen till detta är att Gud kommer ihåg dig. Du finns i Guds minne. Även om du skulle tappa ditt eget minne och sakta glömma bort vem du är. Även om du ständigt förändras och är osäker på vem du egentligen är. Även om du inte vet om du verkligen finns. Även om du dör och förmultnar och ingen för vidare ditt minne. Även om så sker, så minns Gud dig. Han minns allt som skett och allt han lovat (Ps 105:7-9). Det är det som är vårt hopp, att Gud inte glömmer bort oss och att vi lever i hans minne. Gud kan låta oss uppstå från de döda, för han minns hurdana vi är. Gud kan göra oss till varelser och inte bara till blivelser.

 

Vårt hopp är att Gud inte skäms för att identifiera sig med människor. Han skäms inte utan har blivit människa. Han har blivit som oss. Han har tagit på sig vårt ständigt föränderliga kött. Gud har, ner till sin hela natur, så identifierat sig med oss. Han har fötts som oss. Han har gått in i puberteten som oss. Han har förolämpats som oss. Och han har dött precis som vi gör. I Jesus Kristus kan vi se fullt ut att Gud inte skäms för oss. I Jesus Kristus kan vi se att Gud vill minnas oss allihopa. Och i hans uppståndelse ser vi att Gud har kraften att låta även oss, när vi är i honom, uppstå.

 

Kommer ni ihåg Felix som var osäker på om han faktiskt fanns till. Det som hände för honom var att han åkte till Lapplandsveckan. Där fick han förbön. Den som bad för honom sa: ”Gud ser dig” och plötsligt var det som om allt föll på plats och han insåg att han fanns till. Att han var verklig på grund av Gud. Han beskrev glädjen som om att han omgavs av fyrverkerier och ballonger. För Gud är alla levande, för Gud minns alla. Abraham, Isak, Jakob, Felix och du.

KOMMENTARER:

  • Lottis säger:
    2014-11-03 | 21:57:49

    Mina tankar går direkt till Descartes dilemma om hur vi kan veta att vi någonting vet. Han kom visserligen fram till att om man tänker, så finns man. Skönt att han kom till den slutsatsen innan han dog.

    Jag kan tycka att det vore skönt att inte ha dessa filosofiska grundtankar hela tiden, jag utgår ifrån mig själv sedan jag blev troende. Att ifrågasätta varandet kan nog driva vem som helst till vansinne.

    Svar: Tack för kommentaren Lotta. Faktiskt är det lite i motsats till Descartes som jag skriver. Han utgick från individen som källan för all kunskap. Som kristen tänker jag att Gud är betydligt mer grundläggande än mitt flytande jag.
    Jag håller verkligen med dig. Gud är den som ger oss stabilitet i den världen som vi lever. Jag kan förtrösta och inte förtvivla
    Anton Karl David Johnsson

Kommentera inlägget här: