Anton Karl David

Jag var i Almedalen på måndagen. Något jag slogs av var hur lite av de verkligt viktiga frågorna som diskuterades. Typ, vad är ett gott samhälle? Vad längtar vi efter? Istället blev det en hel del sifferrullande och små förslag att göra mycket små marginella förändringar i systemet. Precis som om det samhälle vi lever i nu är oföränderligt.

De som stack ut var egentligen hippieparitet Enhet  och Feministiskt iniativ. Personligen tycker jag att det fanns något poetiskt i att FI hade hyrt en kyrkoruin i veckan. För jag tror att hos många unga har feminismen (i dess mångfald) blivit en sorts stor berättelse utifrån vilken man tolkar sitt liv. Den har här ersatt kristen tro som livstolkningmall. Men samtidigt bygger den på ruinerna av en kristen berättelse. Den kristna berättelsen kan grovt delas in på följande sätt: Världen skapas god, världen faller, Kristus påbörjar återupprättelsen av världen, världen räddas. Den feministiska berättelsen utgår från att människor i grunden är lika (god skapelse), men ett fall i denna ordning sker ner patriarkatet upprättas (fall), det drivs dock en kamp för att krossa patriarkatet (början av återupprättelse), hoppet är en framtid med ny jämlikhet (räddning).

 

Nu till min rubrik. Jag tycker som sagt att det är lite beklämmande hur lite de stora frågorna diskuterades. Den franske sociologen och teologen Jacques Ellul skriver varför han tror att det är så, och hur kristna har en potential att vara mer samhällskritiska samt mer nyktra i sina politiska bedömningar:

”Han [den kristne] vet att det finns något mer. Det vill säga, när man ser realistiskt på den politiska eller sociala verkligheten är den ofta fylld av tragik och grymhet. Den kan se helt hopplös ut. Den normala reaktionen hos den som inte är kristen är då, att antingen förneka att den ser ut som den gör, eller söka kompensation i ideologi eller ett system som omedvetet rättfärdiggör förhållanden i världen. Men den som är kristen har inte behov av allt detta, ty han är på det klara med att det faktiskt finns en rättfärdiggörelse och en förlåtelse för människan. Han tror nämligen, att denna värld, hur hemsk den än må vara, inte svävar utanför Guds kärlek och också att sista ordet ännu inte är sagt om denna verklighet. Det finns en framtid. Livet har segrat över döden, och allt sedan dess kan han se på världen med en viss objektivitet och vetenskaplig skärpa.”

Det är just tron som bidrar till att kristna kan se världen på ett klarare sätt och inte plågas av tidsandans nycker. Det finns något mer än den. Martin Luther Kings tro på han som har sista ordet i historien fick honom också att förhålla sig kallsint till hans tids ideologier, som menade att allt är som det måste vara och att inget går att förändra.

"I refuse to accept despair as a final response to the ambiguity of history... I refuse to accept the view that mankind is so tragically bound to the starless midnight of racism and war that the bright daybreak of peace and brotherhood can never become reality. I refuse to accept the cynical notion that nation after nation must spiral down a militaristic stairway into the hell of nuclear annihilation. I believe that unarmed truth and unconditional love will have the final word in reality."

 

- Martin Luther King, jr, Noble Peace Prize Acceptence Speech.

 

 Vad är era invändningar?