Anton Karl David

Den mest centrala symbolen för den kristna tron är korset. Genom det räddar Gud världen, i en man som verkar slagen och övergiven. Men vad som egentligen händer på korset har kristna ofta brottas med. Varför måste Jesus dö? Hur försonar Gud världen med sig själv på korset?

 

Ett vanligt sätt att förklara detta gav Anselm. Han menade, förenklat, att mänskligheten dragit på sig en stor moralisk skuld inför Gud. Gud är barmhärtig och vill förlåta mänskligheten, men är samtidigt rättvis och måste därför vedergälla synden. Fadern (Gud) sänder därför Sonen (också Gud). Sonen drabbas av vedergällningen, han tar straffet, för att Gud ska kunna frikänna mänskligheten. Det här brukar ibland kallas den objektiva försoningsläran.

 

Jag har kommit att ifrågasätta den objektiva försoningsläran. Den mest centrala anledningen till är att vedergällning är förutsättningen för att Gud ska kunna förlåta mänskligheten. Bara genom att staffa någon kan Gud förlåta. Det här är problematiskt eftersom Jesus menar att hans lärjungar inte ska vedergälla, tvärtom ska de vända andra kinden till (Matt 5:38-39, Luk 6:29). Att vi ska göra detta motiveras utifrån att Gud är barmhärtig. Gud är likadan till sitt väsen (Luk 6:36). I den objektiva försoningsläran finns en falsk motsättning mellan rättvisa och barmhärtig. Gud är inte orättvis när han förlåter. Guds rättvisa är framförallt restorativ. Den återupprättar brustna relationer och en brusten mänsklighet.

 

Det går inte att fulltsändigt förklara korsets mysterium. Men jag ska här försöka ge ett alternativ till den objektiva utan några illusioner om den fullkomliga förklaringen. Jag har främst tagit inspiration från Roland Spjuth (han är dock oskyldig till framställningen nedan) och en artikel av Thorsten Uhling som heter "The motif of hardening in Isaiah". Allt som är bra kommer från andra, allt dåligt från mig.

 

I Jesaja finns det fyra textavsnitt som kallas för tjänarsånger: 42:1-4, 49:1-6, 50:4-9 och 52:13-53:12. Tjänaren i dessa sånger brukar av kristna förstås som ytterst sätt pekande på Jesus Kristus. Vanligtvis brukar termen "tjänare" appliceras på Israel, men i Jesaja beskrivs folket som blinda, döva. De förmår inte att lyssna till Herren, för deras hjärtan är förhärdade (42:18-20). I dessa tjänarsångar kommer dock någon som har fått sina öron öppnade och som villigt lyssnar till Herren (50:4-5). Denna tjänare är sänd att förkunna för folken och Israel, för att få dem att åter se och åter lyssna till Herren (49:1, 42:1-4). Men folken verkar inte lyssna till tjänaren (49:4) och han utsätts för svårt lidande (50:5, 53:3). Det som är intressant är att tjänaren kallas för Israel (49:3), samtidigt som han skall rädda Israel och förmå dem att åter lyssna på sin Gud (49:5).

 

Israel kallas ibland i Gamla testamentet för Guds son (t ex 2 Mos 4:22) och alla som har något så när hum på kristen tro vet att Jesus även kallas för Guds son. Om vi läser evangelierna ser vi också att Jesu liv stundtals verkar spegla Israels. Jesus kallas ut ur Egypten, där han levt som flykting, likt folket kallas ut ur Egypten där de levt som slavar (Matt 2:15). Han går ner i Jordan (Matt 1:13-17) och han prövas i fyrtio dagar i öknen likt folket prövats fyrtio år i öknen (Matt 4:1-11). Han avslöjar också en högre rättfärdighet, än mer fullkomlig uppenbarelse av Guds vilja än den som tidigare varit tillgänglig genom Mose (Matt 5-7). Medan folket har misslyckats med att följa lagen, de har varit blinda och döva och lidit av hårda hjärtan, lyckas Jesus att leva enligt den högre rättfärdigheten. Jesus uppenbarar Guds rättfärdighet för världen där folket misslyckats. Men just därför utsätts han också för våld av en obarmhärtig mänsklighet.

 

Jesus visar en rättfärdighet som inte vedergäller. Han visar på kraften av ett oförstörbart liv (Heb 7:16).  Han vänder andra kinden till, ett sätt att absorbera förövarens våld och bryta udden av det. När han utstår människors hån och ondska, deras våld och inte vedergäller så absorberar Jesus ställföreträdande mänsklighetens ondska. Istället för att skicka tolv legioner änglar bär han tålmodigt mänsklighetens synder som slungas mot honom. Han blir vår syndabock. Lammet som blir en förbannelse och förbannas för vår skull. När han dör, dödar han den absorberade synden. Han visar sig vara trogen i de svåraste situationer. Med tanke på Guds eskatologiska fullföljande av världen, och med tanke på glädjen hos sin Fader uthärdade han korset utan att bry sig om skammen och sitter nu till höger om Guds tron.” (12:2-3). Han vek aldrig av från rättfärdigheten och gav inte igen (Matt 5:38-39), på det sättet bar han synderna. Han absorberade dem och förde inte vidare våldets spiral. Av Gud uppväcks han också pga av hans trofasta liv, "för att han inte tog det gudomliga sig till en krona". Här bryter han syndens konsekvens döden. Han visar att det finns en väg från död till liv för de som är i Kristus.

 

Jesus är Guds son. Vi har noterat att tjänaren i Jesaja kallas för Israel. Jesus representerar alltså ett folk, inom sig bär han ett folk. Kanske är det så vi ska förstå kroppsspårket i Nya testamentet? Den som identifierar sig med Jesus Kristus i tro och dop. Den som vill följa honom blir inlemmad i Kristi kropp (1 Kor 12:12-13). Eftersom Jesus är en individ med en kollektiv identitet representerar han gudsfolket. De som ansluter sig till honom i dopet blir en del av gudsfolket. Vi kan därför få del av döden som sonar synden. Vi kan också göra samma rörelse från död till liv som finns i uppståndelsen.

 

Jag skulle vilja avsluta med att citera John Howard Yoder:

 

 

Jag vill jättegärna ha en rekationer på den här framställning? Är den fel? Har den sina poänger? Obegriplig? Varför dör Jesus?