Mot Carpe Diem
Kategori: Kristen tro
Carpe Diem sätter press på oss. Om du är arbetslös har du misslyckats med att hantera din tid väl. Du har inte fångat dagen, väser Carpe Diem ilsket. Om du har ett arbete påminner Carpe Diem dig om att du inte arbete inte är tillräckligt värdefullt, att du inte har tillräckligt med tid för din familj och fritid. Med Carpe Diem som chef verkar det som om det aldrig finns tillräckligt mycket med tid.
Det finns aldrig tillräckligt med tid eftersom fånga dagen-filosofin förutsätter att det inte finns någon evighet eller hopp. Det här tiden är allt vi har. Predikaren, den mest pessimistiska boken i hela Bibeln, uttrycker det bra (Pred 9:4-10). Predikaren säger: det finns inget hopp! Det här livet är allt vi har, så du måste passa på innan det tar slut. Innan tiden tar slut.
När Gud skapade världen avslutade han sitt verk med att vila (1 Mos 2:1-4). I skapelseberättelsen finns det ett mönster. Följande återupprepas ”Det blev kväll och det blev morgon, den …. dagen” (1:5). Men på den sjunde dagen återkommer inte den här ramsan, det har fått vissa att tänka sig att den sjunde dagen inte fick något slut. Att skapelsens tillstånd var tänkt att vara den sjunde dagens vila. Det betyder inte att det inte pågick något arbete (2:15), men allting skedde i vila. Människan kunde vila eftersom hon visste att Gud hade kontroll. Det fanns ingen död och Gud hade kontroll på tiden. Guds evighet och tiden var nära besläktade.
Men synden och döden kom in i världen eftersom människan inte ville lita på Gud. Hon lurades av Satan att tro att det var bättre att lita på sig själv än på Gud. Vi tänkte att vi själva är bättre på att sköta tiden än Gud. Dödande kom in i världen, våld och krig. Eftersom tiden är knapp och det inte finns något efter döden blev vi tvungna att kämpa allt vad vi kan för att få det vi vill ha i den här världen. Det gäller att fånga dagen eller dö. Tid är en bristvara och jag måste få det jag vill ha, människor kan då ibland bli hinder på vägen mot mitt mål som måste röjas undan.
I Gamla testamentet finns en längtan efter en annan tid, en tid då man slipper konkurrens. Då det finns gott om tid att leva, där Gud har kontroll på tiden (Jes 65:18-23, Mika 4:3). När drömtillståndet beskrivs i gamla testamentet är det inte en kroppslös tillvaro där man flyter omkring på lycksaliga moln. Snarare ett ganska vanligt liv, men det är ett liv där man hinner sitta under sin vinstock och sitt fikonträd, utan att bli hotad och där man slipper krig som kommer av att vi måste kämpa för att få det vi vill ha under den begränsade tid vi finns till.
Gud gav Israel sabbaten för att det skulle vara en försmak och en påminnelse om den vila som finns hos Gud och som människorna längtar efter. De skall fira sabbaten, vila ut från allt sitt hektiska arbetande, och lita på att Gud har kontroll och kommer försörja dem. I öknen fick de manna, mat, trots att de inte arbetade på sabbaten. En sorts påminnelse för folket att lita på Gud. Det är också en försmak om drömmen som målas upp i Gamla testamentet. En tid där man inte behöver fånga dagen, utan frid råder, en tid då man genom Guds nåd kan sitta under sin vinstock och pusta ut.
När Jesus kom till oss kom han med vila (Matt 11:28-30). Han kom för att lätta bördorna för de som inte orkar mer. Han kom till oss för att ge oss den vila som bara Gud kan ge. Han kom för att förena himmel och jord. Tiden och evigheten. Jesu död och uppståndelse har öppnat upp evighetens hyddor för oss. Det finns inte längre något behov av att jaga efter mer tid. Gud har genom Jesus Kristus öppnat upp vägen till evigheten för oss.
I Hebréerbrevet beskrivs målet för de kristna som en vila, att få en sabbatsvila från sitt verk (Heb 4:9-11). Gamla testamentets mål att sitta under sin vinstock utan att någon hotar fullbordas här.
Den kristna berättelsen lär oss att vi är räddade av nåd. Det innebär att det är Gud som har räddat oss. Vi har inte räddat oss själva. Gud bryter in i världen genom Jesus Kristus och frälser oss utan vår egen förtjänst. Gud har också lovat att han en dag ska rädda hela skapelsen, men det är en frälsning som väntar. Som kristna lever vi därför i en speciell tid. Vi lever i en tid mellan två ”räddningar”. Gud har tagit vår synd på sig och förlåtit den. Och vi väntar nu på att hans frälsning ska fullbordats. Gud har visat att han är trofast och att han har kontroll på tiden, att Gud är den som kommer få sista ordet i historien.
Hebréerbrevets författare säger till sin kyrka och till oss att vi ska ”göra allt vi kan för att komma in i den vilan”. Det handlar här om att härda ut i tron, att hålla blicken fäst på Jesus. Det är en utmaning. Att våga lita på Gud och hans löften, att våga lita på att Gud ytterst sätt kommer att rädda sin skapelse genom Jesus. Det handlar om att våga lita på att Gud har kontroll på tiden. Det handlar också, menar jag, om att leva på ett sätt där vi med våra kroppar visar att vi litar på att Gud har kontroll på tiden. Det innebär att vi inte behöver kämpa för att historien ska sluta på rätt sätt. Vi behöver inte använda våld, fysiskt eller verbalt, för att allt ska gå väl. Vi behöver inte hjälpa Gud på traven. Istället litar vi på honom som av nåd räddat oss. Ett kristet liv är ett fridfullt liv.
Gud har gett oss evigheten. Vi behöver inte längre fånga dagen. Vi behöver inte längre lyckas med allting i detta jordeliv. Gud kommer låta oss uppstå till en ny himmel och en ny jord, där vi får sitta under vår vinstock utan en inre röst som skriker att vi misslyckats att fånga tiden på bästa sätt. Vi behöver inte samla på upplevelser, eller känna oss värdelösa om vi inte har det bästa av jobb. Vi behöver inte känna oss värdelösa om vi inte har jobb. Eller om vi har misslyckats med våra studier. För Gud är vi inte misslyckanden, vi är så värdefulla att han gett oss evigheten. Vi kan fokusera på det verkligt viktiga: att älska Gud och de människor som Gud har satt i vår omgivning. Gud har befriat tiden för oss. Vi har fått tid att vila ut tillsammans med familj, vänner och fiender.
”Gör allt vad ni kan för att komma in i den vilan.” En utmaning till oss som kyrka är att sträva efter att inte fånga dagen. Istället bör vi fånga ett liv som påminner om en sabbat. Ett liv där vi litar på att Gud försörjer oss och kommer rädda världen. Det här är också en stor utmaning för församlingen. Hur ska vi hjälpa medlemmar i vår mitt att få vila om de måste jobba flera deltidsjobb för att få sin situation att gå ihop? Om de är tyngda av bördor och inte orkar mer? Hur ska vi hjälpa dem att få en försmak av den vila som finns hos Gud redan här och nu? Hur ska vi avlasta dem och hjälpa dem? Kan vi vara stöd för varandra när vi känner oss värdelösa eftersom vi saknar jobb, eller känner att vi saknar riktning på vårt liv? Hur kan vi då hjälpa varandra att få vila ut i att Gud har kontroll på tiden och gett oss evigheten? Jag har inga svar, det är något som vi får fundera på tillsammans. Men jag tror att ett av våra uppdrag som kristna är att hjälpa varandra att pusta ut, lugna ner oss och ta tid till att umgås, lovsjunga och vara vittnen om Guds frid. Vi ska inte leva efter devisen Carpe Diem utan Capere Sabbati. Fånga sabbaten.
