Anton Karl David

Luk 21:25-38

 

Jag har nyligen läst en bok som heter Jacobys Hus, den handlar om en judisk familj vid slutet av 1800-talet. Det här är en tid av förvirring. Det finns massor av krafter som vill slå söder det judiska samhället i Polen. Fadern i familjen, Calman Jacoby, får se sin dotter konvertera till kristendomen endast för att kunna gifta sig med en vidrig greve. Det är ingen genuin konvertering utan bara ett ytverk. Hans svärson är trött på att vara inlåst i den judiska gemenskapen och överger nästan hela tron, liberalism och vetenskap verkar vara mer rimliga förklaringar av världen. Vad finns det egentligen för anledning till matregler och rituella bad i en värld som endast är atomer staplade på olika sätt? Den traditionella tron har svårt att svara på människors frågor och stoppar fingrarna i öronen. Är det ens möjligt att bevara tron i en sån miljö?

 

Dagens evangelietext handlar om att vänta hoppfullt. Den handlar om att försöka bevara tron under ogästvänliga förhållanden. Havet representerar kaos, något som inte går att kontrollera, något farligt. Att folken står slagna av ångest och rådlöshet vid havets och vågornas dån handlar om det kaos som råder, att det är en tid av krig, naturkatastrofer och hungersnöd (21:10-11).

För kristna är det också en tid av förföljelse (21:12-19), som om inte allt det andra var illa nog. Hur ska man kunna hålla ut? Hur ska tron kunna bevaras? Det är lite som för Calman Jacoby, hur ska tron kunna bevaras om man ansätts från alla håll?

 

Jesus talar här om tre faror; omåttlighet, dryckenskap och livets bekymmer kan få tron att sakta tappa sitt fäste, dessa saker kan få Guds rike att tappa sitt grepp om en människa (Luk 21:34-36). Både dryckenskap och omåttlighet är saker som fördunklar vaksamheten och gör att man lullas med. Av alkohol tappar man omdömet, det är vi bekanta med. Men något som vi frikyrkliga ibland glömmer är omåttlighet. Att överdriva konsumtionen av vad som helst gör omdömet dunkelt och får en att glömma (Ord 30:7-9). Det finns något med att bli däst av för mycket som gör att vi glömmer Gud. Det här utgör en risk för oss. Den där mättnadskänslan man får efter att ha ätit chips och allt har en fadd smak, den där mättnaden på livet när man inte längre hungrar och törstar efter rättfärdighet, det är kanske en av vår tids största synder.

 

Men hur passar livets bekymmer in? På vilket sätt är det något som inte är så bra? Jag menar livets bekymmer är väl inte något ont, det är saker som man helt enkelt måste ta tag i. Det är bara oansvariga hippies (och Jesus) som säger att man inte ska ta så allvarligt på livets bekymmer.

 

Jag vill läsa den gammaltestamentliga texten. Mika 4:1-4. Är det inte märkligt att så många av texterna i advent handlar om fred? Jag riskerar att tala om detta ämne tills era öron blöder.

 

Ett fel som jag ibland har gjort är att tänka på Guds rike i strikt ”andliga” termer. Men när profeterna i gamla testamentet pratar om hur det ser ut när Gud regerar då är det i ganska ”världsliga” termer. Det är inte framför allt andlig frid som det talas om utan en tillvaro där ”folken inte lyfter svärd mot varandra och aldrig mer övas för krig”. Där svärd blir jordbruksredskap och spjut fruktknivar. Det är en sån där bekymmerslös framtid där man får sitta under sin vinstock och ingen hotar dig: det är hur världen ser ut när Gud regerar enligt GT:s profeter.

 

Vad har det här med livets bekymmer att göra? Så här tänker jag: kristna kan lätt ledas bort från att leva ett liv som vittnar om att Guds rike är nära pga bekymmer (Luk 21:31). Vi kan glömma bort att Guds rike med dess fred och försoning är nära. Det är alldeles runt hörnet. Om Guds rike är nära, ja, mitt ibland oss (Luk 17:21, FB). Då innebär det att våra liv naturligt borde peka mot den barmhärtige kungen som vill ”smida om våra svärd till plogbillar”. Då innebär det att vi kallas till att vara ett fredligt folk under en Fredsfurste i en våldsam värld.

Men ofta så förmås vi att peka på andra saker på grund av livets bekymmer.

 

Ett exempel är att den tidiga kyrkan inte dödade människor, man deltog inte i armén och man fick inte inneha ämbeten där man kunde utfärda dödsstraff. Fredligheten bland kristna ansågs vara ett av de största vittnesbörden om att den kristna tron var sann (Athanaios av Alexandria 51 och 52 i länk). Men det här förändrades gradvis, det hade redan börjat förändrats när Athanasios skrev detta. En kejsare som heter Konstantin blev kristen och kyrkan förändrades. Kristna blev först tolererade och sedan en statsreligion. Det är nu livets bekymmer kommer in. ”Ni måste ta ansvar!” är orden som klingar i kristnas huvuden. Att vara fredliga i en våldsam värld är oansvarigt om man ansvarar för ett imperium! Och så tar kyrkan upp svärdet. Kristendomen som statsreligion börjar peka mot den romerska staten och dess nödvändighet och inte mot Guds rike runt hörnet först och främst. Kyrkan börjar sponsra dödande och krig. Livets bekymmer med invanderande folk tvingar kyrkan in i en roll av krigsmästare.

 

Det här kan låta ganska avlägset för oss. Men är det inte ofta som vi måste göra sådana här kompromisser med livets bekymmer? Vi gör saker som liksom tränger ut Gud ur vardagslivet. Sverigedemokraterna säger till exempel att de ska ta ansvar för landet och svenskarna genom att stoppa invandringen. Det finns inget annat sätt vi kan göra det på säger de med rynkande pannor. Vissa kristna tror att de måste ta ansvar för Sverige och svenskheten och glömmer bort att deras primära uppgift är att peka på Guds rike. Ett rike där alla är välkomna. Ett rike som präglas av att alla folk samlas hos Gud (Mika 4:1-3). Andra vardagsbekymmer kan gälla lojaliteten till jobbet, ska jag utföra abort om det ingår i min arbetsuppgift, eller ska jag som Guds rikes representant peka på något annat? Ska jag som finnerödjabo först se till bygemenskapens intressen eller ska jag peka på Guds rikes fred? Ska jag be eller titta på Beck och Wallander? Hur ska jag få tid för Gud bland allt?

 

Hela tiden utsätts vi kristna för dessa utmaningar. Det är därför Jesus förmanar oss och vill att vi håller oss vakna så att vi kan få del av rikets fulla glädje när Jesus kommer tillbaka och Gud blir allt i alla. Jesus förmanar oss att inte kröka rygg utan lyfta våra huvuden och våga stå som representanter för hans rike här och nu. Han kallar oss till att vara listiga som ormar och oskyldiga som duvor (Matt 10:17) så att vi kan leva ut Guds rike även i de svåraste situationer. Han kallar oss att i väntan på hans ankomst vara listiga och i sprickorna av världens bekymmer leva troget vår herre och frälsare. Men hur ska vi orka med detta?

 

Dagens bibelord säger att mitt i alla bekymmer, i allt som ansätter oss, ska vi komma ihåg att Människosonen ska komma för att återupprätta jorden. Att han kommer för att skapa ett rike där fredens välsignelser är utan gräns. Vi kan vara en försmak av detta eftersom vi vet vad som kommer. Vi har fått kika in i historiens slut och vi kan redan nu se framför oss hur krigets vapen görs om till jordbruksredskap. Vi kan se att alla folk ska samlas vid tronen fyllda med vilja att följa den ende sanne guden. Vi har redan nu sett att historien inte slutar i en katastrof, nej den slutar med att Gud torkar alla tårar från våra ögon. Vi ser att Gud kommer att tälta mitt ibland oss, att vi kommer få bo med honom som vi har vårt ursprung i. Vi kan se att Lammet kommer att regera och inte krigsbesten. Vi ser att barnet, det bräckliga barn som blivit oss givet. Den Son som utgivits i våra händer, han som ligger på den stickande halmen. Han som sover i en åsnas tallrik. Denna Sons bräckliga makt kommer att besegra allt som står emot Guds rike. Eftersom han var trogen och la sitt liv i våra händer är all makt lagd i hans händer. Och historien kommer att ha sitt mål i honom. Lammet, barnet, Sonen kommer att föra Guds rike till dess fullkomning.

 

Därför vågar vi räta på ryggen och leva i hans efterföljd när krafter pressar på från alla håll. Därför vågar vi ändå stå upprätt och bekänna, vi vågar lyfta blicken och skåda mot den fullkomning som kommer.