Skärtorsdagens ABC med Lotta
Kategori: Kristen tro
Dagens inlägg är skrivet av Lotta Nordlöf som läser till socionom i Umeå och bor i Gottne tillsammans med sin make (men kommer från Kubbemyran). Förr gillade hon ponnies och Slipknot, nu gillar hon en tax med vodkanamn.
Del A - Den sista måltiden med Jesus och gänget.
Skärtorsdag har varit lika med nattvardsundervisning på de läger som jag spenderat mina påskhelger. Innan jag började åka på dessa kristna läger förknippades skärtorsdagen med färgglada påskfjädrar och björkris. Det kanske skulle ha piggat upp våra läger med lite färg och form istället för att äta en brödbit i ring. Ett vackert sätt att inleda påskens bloggande hade varit ett försök att leva mig in i bilden av den sista måltiden. I Markusevangeliet 14:18 beskrivs hur de, Jesus och gänget, låg till bords för att äta tillsammans efter att påskmåltiden förberetts. Det är också här som Jesus pekar ut Judas som angivare. Min vackra inlevelse störs direkt av tanken: ”hur kunde ni inte fatta att förrädaren var Judas?!”. I Johannesevangeliet står det ju att Jesus ”säger till” när förrädaren får det doppade brödet men det spelade ingen roll för resten av sällskapet förstod ingenting då heller. När de senare fick vetskapen om vad Judas hade gjort kan jag nog inte ens föreställa mig besvikelsen och förtvivlan som spred sig bland lärjungarna. Han var ju en av dem! Det vackra med fortsättningen är att de väljer att gå vidare, trots tvivel och sorg. Som det står skrivet sitter de inte och är bittra över att ha blivit svikna, de försöker finna en framtid i deras utsatthet. Just detta tror jag kan var en tröst för många människor som har det svårt. Jag har ett stort intresse för socialt arbete och utbildar mig inom ämnet. En stor uppgift i det sociala arbetet är att låta utsatta få upprättelse. Jesus gav lärjungarna upprättelse, till och med över döden. Att vara lärjunge är inte bara att berätta om vem Jesus var, det är att vara en hjälp till de utsatta och en förebild för de som har det bra ställt.
Del B - Samtalet med stenen.
Jag delar en text som John Fischer skrivit i boken ”Riktiga kristna dansar inte” (1988).
”Gud kom för att bli människa, men vi går miste om vår mänsklighet genom att försöka vara gudomliga. [...] Vi kan väl tillåta Jesus att vandra med oss genom den mänskliga upplevelsens alla vinklar och vrår. […] Han är bekant med dem. Han tycker faktiskt om att vara människa; det var ju han som kom på hela idén.”
Jesus kom till oss för att inte vi skulle förgås i arbetet att hitta tillbaka till Gud. Han ville så gärna vara med oss att han blev människa. Det är så stort att jag inte ens förstår någonting. Jag bara gapar av häpnad varje gång Jesus gör under i mitt liv. Han är så stor att inga ord kan beskriva det. Ändå när livet känns jobbigt händer det gång på gång att jag vänder mig ifrån Gud, jag glömmer bort honom för stunden. Trots alla de under som han har gjort i mitt liv tvivlar jag på hans storhet. Jag var med om ett riktigt stort mirakel bara för några veckor sedan där en otroligt dålig prognos troligtvis skulle ställas utifrån en röntgenbild av två lungor. Mitt i allt elände knäpper jag mina händer och säger till Jesus ”nu får du ta över, jag orkar inte mer, snälla, hjälp mig”.
”Jag knackar på stenens dörr
- Det är jag, släpp in mig. Jag vill stiga in i ditt inre, se mig omkring, andas in dig ordentligt.
- Gå din väg, säger stenen.
- Jag är ogenomtränglig. Slår man oss i bitar är vi ogenomträngliga. Mal man oss också till sand släpper vi ingen in.
[…]
Jag knackar på stenens dörr.
-Det är jag, släpp in mig.
-Jag har ingen dörr, säger stenen."
Dikten blev väldigt talande för mig när jag fick mitt kanske största bönesvar någonsin. Den otroligt dåliga prognosen som egentligen inte kunde vara positiv på något vis blev obetydlig. Det ska inte ens vara möjligt, specialistläkarna hade aldrig sett någonting liknande. Man kan tro att det handlar om slumpen, men det gör inte jag. Inte efter den resa som denna vinter innebar med remisser, kontroller och undersökningar. Jesus kan allt. Han knackar på vår dörr, men så länge som vi tillåter oss vara ogenomträngliga stenar kommer vi inte att inse vilket makt Jesus faktiskt har. Vänder vi Jesus ryggen helt verkar vi om stenar utan dörrar.
Del C - Nattvarden i hårda kyrkbänkar.
Nattvarden får en särskild roll såhär på skärtorsdagen
Herr Fischer skriver vidare i sin fantastiska bok (jag rekommenderar den verkligen) om Herrens måltid, den som sker på hårda träbänkar strax innan tolv på söndagarna. En torr kexbit och outspädd saft, ska det vara Herrens måltid? När jag föreställer mig Herrens måltid tänker jag mig en stor, nej, enorm måltid. Flera maträtter där beslutsångesten över vilken form på varorna man ska välja stiger i taket och efterrätter utan motsvarighet. Möjligtvis skulle det kunna vara som så att fokus skulle dras från Gud under denna måltid och istället gå över i frosseri, något som många anser vara en dödssynd.
Uppvuxen i ett icke-kristet sammanhang har jag, som i så mycket annat, svårt att inse storheten i oblatdoppandet. Som Euskefeurat sjunger: ”Jag har aldrig tyckt att oblat har varit någon höjdarmat”. Men jag förstår de praktiska aspekterna i detta. Det vore svårt att värma fruset bröd innan Gudstjänsten eller tänk er synen av att prästen går in på systemet för att köpa en flaska vin. Det skulle vara någonting för skvallerblaskorna: ”Präst firar Herren, fast för rattfylla”.
Men i nattvardens ögonblick händer det någonting. Inte i själva tuggandet av oblaten, utan i lovsången, förbönen och ödmjukheten inför Herren. Han är stor, större än vad vi kan förstå. En dag får vi möta honom och kanske få svar på alla dessa frågor som kommer titt som tätt. ”Varför fattade inte de andra att Judas var förrädaren? Varför skulle vi bryta sönder Jesu kropp i nattvarden? Och hur kommer det sig egentligen att Jesus orkar med dessa stenar som hela tiden sviker honom?”.
