Anton Karl David

en alldaglig blogg om Anton och Gud.

Filmen Noah, Augustinus och skapelseberättelser

Kategori: Kristen tro, Tankar

Jag har sett filmen Noah och jag måste erkänna: jag tyckte att den var riktigt bra. Den var spännande, cinematiskt häftig och (here's the chocker) teologiskt intressant!
 
 
 
Filmen har fått utstå en hel del kalgomål av både kritiker, konservativt kristna och sekulära tyckare. Kristna har främst anklagar filmen för att inte vara trogna mot grundberättelsen. Det gäller dels att Noah, en bit in i filmen, anser att mänskligheten inte ska räddas. Jafet och Ham får därför inga fruar, i motsats till bibelberättelsen. Sems fru (Emma Watson) är ofruktsam. Dels är inte Noa alltid helt sympatiskt, men ärligt talat: vi får ingen vidare karaktärsbeskrivning i Bibeln. Dessutom kommer ett gäng ex-änglar/jättar till Noas undsättning (vilket jag tyckte fungerade bra). Nåja, Prinsen av Egypten var inte heller helt sann mot grundberättelsen. Vissa artistiska friheter får man nog förvänta sig att sekulära filmskapare tar. Dessutom har jag hört predikanter som behandlat bibelberättelser mer skändligt än vad Aronofsky gjorde.
 
Jag tycker Aronofskys grepp med två ätter, Kains ätt och Sets var intressant. Detta sättet att tolka Bibeln använde sig fasktiskt redan kyrkofadern Augustinus av i "Guds stad". Han menade att genom hela Bibeln kan man ana en kamp mellan världens stad och Guds stad. I Första Moseboken materialiseras detta i Kain som är den som bygger världens första stad (1 Mos 4:17), men det är en civilisation som är grundlagd på mord (1 Mos 4:8). Sets släkt däremot, menar Augustinus, är Guds stad. De är dem som inte tar del i våldets stad. Här kan man ana en viss kritik mot stadens våld hos Augustinus. Hos Aronofsky tar sig detta uttryck i att Kains släkt bygger väldiga industrisamhällen som präglas av råhet, våld och ett instrumentellt sätt att förhålla sig till skapelsen som man nära nog har förbrukat. Och Sets släkt som vårdar skapelsen och vördar Skaparen. Jag måste säga att jag skarpt gillar greppet som är teologiskt smart. Frågan som ställs till oss är: vilken stad är vi en del av?
 
Något annat jag tänkte på är att skurken i filmen Tuval Kain (på svenska) och Noa betonar olika delar i vår (-a) skapelseberättelse (-r). Tuval Kain betonar att människan är satt att härska över naturen som Guds avbild (1 Mos 1:28). Detta leder till köttätande, våld mot skapelsen och mot medmänniskor. Hos Noa är människan mer en i raden av skapelser. Om hon inte "brukar och vårdar" (2:15) utan istället missbrukar skapelsen har hon spelat ut sin roll och kan därför utrotas. Det finns något djupt skapelsevänligt hos Noa men samtidigt tar sig hans avsky mot människorna stora proportioner. I slutet av filmen skulle jag vilja säga att en syntes sker mellan Tuval Kains skapelsesyn (människan som Guds avbild) och Noas (människan som sammanflätad med skapelsen). Detta är gott och också det intrycket vi får av Biblen. 
 
Gå och se Noah och dela era intryck!
 

KOMMENTARER:

  • Bea säger:
    2014-04-28 | 07:38:05
    Bloggadress: http://fantaliastisk.blogg.se

    Jag håller verkligen med dig Anton! Jag tänkte på den delen där noahs söner inte tar med sig fruar ombord på arken, vist ja det står i bibelberättelsen att de gick ombord med noahs sonhustrur. Å andra sidan så är ju sets fru redan då havande med tvillingflickor och de kan ju då bli deras hustrur i framtiden. I bibeln står varken ålder på kvinnorna men det står att ju tydligt att ham och jafet var iaf över 100 år innan de gifte sig så jag menar att de lätt kunde ha haft ymgre fruar, så funkade ju det då. I slutet av filmen framgår ju inte om flickorna blir ham och jafets fruar ellee inte.



    Sedan tänkte jag på det Noah stog inför, alltså frågan "vill gud att vi ska leva eller ska vi dö. Jag tänker väl ändå att Gud inte alltid är tydlig, som du skriver så står det ju inte direkt mycket om noah.
    Det är ju ändå enklare att tänka att vi måste dö och lämna skapelsen än att kanske välja fel och fördärva hela syndafloden.

    Rent generellt kände jag att det var en känslomässigt jobbig film då man ajälv våndades i Noahs vånda samtidigt som man föraktade kains släkte och ändå kände att Noah var orättvis mot sina söner samtidigt förstod man varför också. Tänlkvärd film!

    /Beatrice

    Svar: Hmm, jag tänkte inte ens att filmen kunde förstås så bibeltroget när det kommer till frufrågan. Fint!
    Anton Karl David Johnsson

  • Johan Lundgren säger:
    2014-04-28 | 19:53:12

    Hej Anton!
    Kul att du gillade filmen. Själv så tyckte jag inte den var nå vidare. Min kanske största kritik är faktiskt att det i bibelns berättelse finns två huvudpersoner där den ena är klart dominerande. Dessa två personer är Gud och Noa. Vad jag vet är det endast Gud som ens har några repliker i bibeln. Att göra en film på en bok och strunta i att skildra huvudpersonen tycker jag är klantigt. För mig är det lite som att göra en Harry potter-film och endast skildra Ron och Herminone. Harry är förvisso med men då endast som ett samtalsämne på Hogwards. Coolt grepp, men gör man boken rättvis, gör man inte om för mycket?

    Att det vore svårare att skildra Gud som en person kan jag förstå. Men själv hade jag tyckt att det vore najs om exempelvis de tre männen som besöker Abraham hade fått möta Noa.

    Vidare så tycker jag att Guds frånvaro gör att det förmedlas en gudsbild som är närmast deistisk.

    Att jättarna är goda tyckte jag personligen var jätteroligt. Jag och min ungdomspräst skrattade jättemycket då de kom in på duken (ja vi skrattade på fel ställe). Den vanliga tolkningen är ju att de är onda. Känner mig sugen att förklara närmre men det är inte läge att lägga ut bibeln nu :)


    Kul att man kan tycka olika
    /Johan

    Svar: Bra kommentar Johan! Ännu en gång tänker jag att mycket faller tillbaka på artistisk frihet. Som jag förstår filmen är den gjord ganska mycket utifrån ett sentida perspektiv. Och ett av våra mer sentida, religiösa, "problem" tänker jag ändå är upplevelsen av Guds tystnad och/eller gåtfullhet. Tanken är nog lite grann att filmen ska tala till oss. Om det är att göra för stor åverkan lämnar jag osagt.
    Sen tycker jag faktiskt inte att filmen ger ett deistisk bild av Gud. Gud kommunicerar ju med Noa, om dock lite väl gåtfullt, och han griper ju in ett antal gånger i filmen. Inget urverk som får ticka på i ensamhet här inte.

    Till sist hur skulle våra kära "urtidens hjältar" med ett stort rykte kunna vara onda =)
    Anton Karl David Johnsson

  • Johan Lundgren säger:
    2014-05-08 | 17:22:25

    Hej Anton.
    Absolut att Gud inte är deistisk i filmen. Han är däremot kanska nära det fram tills just själva floden. Det förstår vi bland annat av jättarnas kommentarer. Min poäng är att filmens Gud har gått mer än ett steg från Bibelns skildring av honom till att gå mer mot det deistiska. Hänger du med?

    Vidare tror jag att du har rätt i din analys av att man nog gjort detta val för att göra filmen lättare att relatera till. Du låter din bedömning vara osagd men min bedömning är att det är en för stor frihet (som du nog redan har misstänkt)

    Slutligen undrar jag om du faktiskt vill ha en utläggning om jättarna eller bara ville göra en med brist på bättre ord "profan poäng"?
    /Johan

    Svar: Jag vet inte vad en "profan poäng" är, så jag vet inte om jag ville göra den. Jag tänker att Aronofsky gör lite av en midrashisk tolkning med jättar och allt. Lite kul.
    Anton Karl David Johnsson

Kommentera inlägget här: