Manasse, tårar och storslagna dagar
Kategori: Allmänt
I know of a fifth baptism also which is that of tears and takes much more work. It is recived by one who washes his bed every night and his couch with tears; whose bruises sting through his wickedness;and who goes about mourning and is of a sad dispostion. It is recived by those who imitates the repentence of Manasseh...
- Gregorios av Nazianzos
Våra kyrkor är inte vad de en gång varit. På något sätt känns det som vi har förlorat något. Vi har
inte längre en privilegierad position. Kyrkan befinner sig på något sätt i utkanten, i periferin av
samhället. Det känns som om vi har förlorat något. Vi har förlorat en hel del vitalitet och kraft. Vi harvar på men det är inte mycket som verkar hända. Vi ser tillbaka på väckelseperioder och känner oss mindervärdiga
Det folk som författaren till Krönikeböckerna skriver till är svagt och desillusionerat. Det har nyss kommit tillbaka från exilen, från en förnedrande fångenskap i Babylon. De har kommit tillbaka till ett land som är mycket mindre än det som de lämnade och de är omgivna av misstänksamma grannar. När de ser tillbaka på gamla, goda tider känner de sig lite som ett andra klassens folk i jämförelse med den tidigare storslagna tiden som var innan exilen. De ser tillbaka på den gamla goda tiden med davidsdynasti och tempel och känner sig mindervärdiga.
I den här situationen återberättar författaren till Krönikeböckerna historien om kung Manasse. I 2 Kungaboken 21 berättas det också om Manasse, där är han den genomonde kungen som får vågskålen att tippa över så pass mycket att kommande generationer inte kan väga upp det igen. Han tvingar iväg folket i exil (2 Kung 21:10-15). Manasse är en usling, som dock själv klarar sig oskadd och får regera längst av alla kungar i Juda (55 år).Men författaren till Krönikeböckerna berättar en annan historia. Det finns mer att säga om Manasse.
"Denne Manasse lät också offra sina söner på bålet i Ben-Hinnoms dal. Han bedrev häxeri, trolldom och svartkonst, andebesvärjelse och spådomskonster och gjorde mycket som var ont i Herrens ögon och väckte hans vrede. Han lät tillverka ett beläte, som han satte upp i Guds hus, fastän Gud hade sagt till David och hans son Salomo: ”Detta hus och Jerusalem, som jag har utvalt bland alla Israels stammar, skall jag för alltid göra till hemvist för mitt namn. Jag skall aldrig mer tvinga bort israeliterna från det land jag tilldelade deras fäder om de bara håller allt jag befallt dem, hela den lag och alla de bud och befallningar som de fått genom Mose.” Manasse förledde judeerna och invånarna i Jerusalem till att göra mer ont än de folk som Herren hade röjt undan för israeliterna. Herren talade till Manasse och hans folk, men de ville inte lyssna. Därför lät Herren den assyriske kungens befälhavare anfalla dem. De tog Manasse till fånga och satte krokar i honom, slog honom i bojor och förde honom till Babylon. I sin nöd försökte han beveka Herren, sin Gud, och han ödmjukade sig inför sina fäders Gud och bad till honom. Herren lät sig bevekas och lyssnade på Manasses bön och lät honom återvända till Jerusalem och sitt rike. Då insåg Manasse att det är Herren som är Gud. 2 Krön 33:6-13
Författaren skriver att Manasse fördes bort i fångenskap av assyrierna till självaste Babylon. På grund av sina synder låter Herren assyriernas härförare föra bort honom i största förnedring. Som segerherrar slår de honom i bojor och sätter en krok i hans näsa. Total förnedring. Här slås det an en ton till de som först läste den här berättelsen. ”Det är ju vi! Vi har ju fått vara med om samma förnedring, samma exil, och vår förnedring har inte tagit slut ännu! Ingenting är lika bra som förut!”
Vad ska hända med Manasse? Författarens publik väntar otåligt. Det som händer med Manasse är att han i sin förnedring börjar be till Gud. Han ”ödmjukar sig inför sina fäders Gud.” Manasse ber om förlåtelse för sina synder och från att ha varit en avfälling som offrat sina barn och omgett sig med medium och spåmän så ställer han in sig i den långa raden av människor som bekänner sig till Herren. Den gud som varit med i släktled efter släktled. Och Herren lyssnar på denna bön och trots alla sina synder och brister får Manasse komma tillbaka till Jerusalem och han får återigen bli kung i Jerusalem. Och Manasse inser att Herren är Gud.
Publiken förstår vad historien om Manasse har för betydelse för deras liv. Trots alla deras svårigheter. Trots att de känns som att de lever i stor förnedring om man jämför med svunna,storslagna tider. Trots alla deras synder så är Gud villig att återupprätta dem, precis som han återupprättade Manasse. Om de söker Herren, om de ödmjukar sig inför honom. Om de ställer in sig i ledet av alla de som tillbett fädernas Gud då är Gud mer än villig att återupprätta dem. Då är Gud mer än villig att bygga upp det som raserats, kanske inte på exakt samma sätt, men bygga upp det ska han. De kan bli återupprättade.
Vad är lösningen för oss i våra församlingar som minskar både i antal och medlemmar, som har låg
trovärdighet och som ibland känns ganska trött? Ska vi omorganisera oss? Måste vi vara mer av vågade entreprenörer? Finns det någon speciell ledarskapsstil som vi måste importera för att få se bättre tider? Är det en specifik teologisk högskolas fel att vi befinner oss där vi befinner oss? Kanske det inte finns någon lösning. Kanske vi bara ska dö en långsam, självförnedrande död.
Lösningen är kanske den samma för oss som för Manasse och som för folket som återvänt från exilen. Vi behöver renas med det tårarnas dop som Gregorios talade om. I tårar behöver stoltheten rinna bort. Vi behöver gå ner på våra knän och erkänna inför den treenige guden att vi ofta misslyckats med att följa Sonen. Vi behöver erkänna inför Gud vårt totala beroende av honom, precis som Manasse var helt beroende av Gud i sin fångenskap. Vi behöver ställa in oss i det långa ledet av människor som tjänat och älskat sina fäders Gud. Och där blåmärkena gör som ondast och tårarna flyter som vildast där kan Gud möta oss. Där kan Gud ge återupprättelse åt oss. Allt kanske inte blir precis som förr (jag tror och hoppas att vi inte kommer få tillbaka en statlig maktpostion som riskerar att korrumpera oss till exempel) men jag tror att i det läget har Gud en god återupprättelse att komma med till våra församlingar.
