Peter the Rock och lite neo-fundamentalism
Jag och ett gäng glada vänner håller på att anornda en mini-festival med namner Peter the Rock. De musikakter som vi släppt hittils är David Åhlén och Oh Hiroshima. Kom gärna förbi den sjätte april.
På andra sidan stecket. På sistone tycker jag mig ha märkt av att fundamentalism har börjat smyga sig upp i kyrkor och debatter. Men fundamentalism menar jag inte män med automatvapen och/eller bomber. Jag menar inte ens att en fundamentalist behöver vara särskilt otrevlig, tvärtom de kan vara mycket trevliga, snälla och rara.
Det jag menar med fundamentalism är däremot en stark bokstavstro på Bibeln med påståenden som att "bibeln inte behöver tolkas", ett förkastande av vetenskap och det mesta av den omkringliggande kulturen.
Det gör att man bland annat förkastar teologisk utbildning och ofta att man bygger onödiga staket mot andra kristna. Man isolerar sig i små renlärighetsenklaver. Det är fundamentalism.
Vad är orsaken till detta? Ett problem är nog att vi (i frikyrkan) inte gjort upp med fundamentalismen. Vi har rört oss i mer evangelikal och öppen hållning, men inte haft nån egentlig diskussion. Och helt plötsligt upptäcker vi att det finns massor av ledsna fundamentalister som tycker att vi håller på att tappa tron. Diskussionen har helt enkelt uteblivit med skadliga effekter.
Ett annat problem är den neo-fundamentalistiska rörelsen (länken är bra) i USA med företrädare som John Piper och Mark Driscoll som desvärre är populära. De har starka separatistiska drag och är ganska arga och vätaliga. Dessa herrar kan ha uppmuntrat de svenska fundamentalisterna genom sin förkunnelse.
Problemet med fundamentalism är att den ofta missar att Bibeln har ett absolut centrum: Jesus. Och eftersom den gar ett centrum, har den också mer perifera texter. I fundamentalismens önskan att läsa som det står (vilket de inte gör eftersom de inte får syn på sina egna teologiska antaganden), så blir allting nästan lika viktigt: En svensk pastor skriver t ex:
"Israels uppståendelse efter årtusanden av lidanden, har lika stor betydelse som att Jesus uppstod efter lidandet och döden på korset."
I det amerikanska fallet är tyvärr ofta könsroller och våld (som är tufft och maskulint när det utförs av militären) även viktigt. Vilket också smittar av sig på bilden av Jesus. Mark Driscoll:
Some emergent types [want] to recast Jesus as a limp-wrist hippie in a dress with a lot of product in His hair, who drank decaf and made pithy Zen statements about life while shopping for the perfect pair of shoes. [But] In Revelation, Jesus is a prize fighter with a tattoo down His leg, a sword in His hand and the commitment to make someone bleed. That is a guy I can worship. I cannot worship the hippie, diaper, halo Christ because I cannot worship a guy I can beat up.
Och det är ju sorgligt. Men jag har inget bra svar på hur man kan hantera sådana här rörelser. Några förslag?
