Annandag Jul: Bara den som riskerar något
Kategori: Kristen tro
Hög och otillgänglig ungefär så föreställde sig de grekiska filosoferna den högste guden. Den högste guden måste vara perfekt och oföränderlig. Han kan därför inte ha så hemskt mycket att göra med vår skitiga värld där ingenting verkar vara bestående. Vissa tänkte att den världen vi bor i är så pass dålig att den störste guden inte kan ha skapat den. Istället tänkte man att olika andliga varelser utgått från guden, vilka i sin tur strålat ut nya varelser. Någonstans längst vägen gick något snett och en elak, klumpig gud kom; han skapade världen. En äcklig fysisk värld, inte andlig och ren. Många avskydde sin fysiska kropp. Det var ett besvärligt, svettigt köttstycke. Hoppet fanns i att låta själen fly bort från kroppen, till den höge och otillgänglige guden.
Det är bara den som riskerar något som kan älska. Det är bara den som klarar av att göra sig själv till åtlöje som kan visa kärlek. Att älska är att ge den andre sitt hjärta och säga: ”Här! Du får trampa på det så mycket du vill men det kommer att slå för dig.”
I kristen tro menar vi att Gud har skapat världen; och att Gud vill ha med den att göra.
Den Gud som vi lär känna i den kristna tron tar en stor risk. Vi tror att han är fullkomlig, men den här guden riskerar att smutsa ner sina händer genom att bry sig om världen. Han är en Gud vars händer är täckta av smuts och jord. Han styr inte hela världen som en spratteldocka, han är mer som en jordbrukare som ger den tid och rum att växa.
Gud väljer också ett folk, ett litet svagt folk till att bli hans eget. Ett folk som vi känner som judarna. Ett folk som inte är perfekt utan bristfälligt. Han väljer detta folk för att hela världen ska lära känna honom. Alla PR-strateger i världen slår sina händer för pannorna. ”Välj ett coolt folk! Välj Babylon eller Rom. Välj USA!” ”Eller håll dig på avstånd, det kan bli ett fiasko! Det kan få dig att se ett misslyckande!” Gud riskerar att se ut som en svag gud när han väljer ett svagt folk.
Gud riskerar också att saker spårar ut genom att ge frihet, genom att inte kontrollera varenda liten detalj i skapelsen. Kristna tror att världen behöver räddas, att människan är vilse. Vi tror att människan är skapad till Guds avbild (1 Mos 1:26-27), kapabel till att älska eftersom Gud är kärlek. Men människan har förstört avbilden, målat över den med klumpiga svarta kritstreck. Människan har valt bort livets källa, Gud, och är därför fången i döden. Utan Gud är hon inget, hon försvinner sakta, för utan Gud finns hon inte. Alla människas val är färgade av död. Hon är som en alkoholist med en massa pengar, hon kan inte göra goda val trots att hon är ”fri”. Hon dras till det destruktiva. För att slippa döden strävar hon efter makt som ska göra henne odödlig, hon förtrycker, skapar falska gudar och försöker samla på sig och omge sig med så mycket som möjligt för att dölja att hon tynar bort. I botten finns rädslan för döden, vetskapen om att hon valt bort livet. Döden är inristad i hennes kropp. Vad är hoppet? Att fly bort från kroppen för att försvinna bort i den högsta guden? Nej, lösningen är att Gud själv blir kropp. Jesus kom för att ”befria alla dem som genom sin fruktan för döden varit slavar hela sitt liv” (Heb 2:15)
Med Jesu Kristi födelse förhöll det sig så: hans mor, Maria, hade blivit trolovad med Josef, men innan de hade börjat leva tillsammans visade det sig att hon var havande genom helig ande.Hennes man Josef, som var rättfärdig och inte ville dra vanära över henne, tänkte då skilja sig från henne i tysthet. Men när han hade beslutat sig för det uppenbarade sig Herrens ängel för honom i en dröm och sade: ”Josef, Davids son, var inte rädd för att föra hem Maria som hustru, ty barnet i henne har blivit till genom helig ande. Hon skall föda en son, och du skall ge honom namnet Jesus, ty han skall frälsa sitt folk från deras synder.” Allt detta skedde för att det som Herren hade sagt genom profeten skulle uppfyllas: Jungfrun skall bli havande och föda en son, och man skall ge honom namnet Immanuel (det betyder: Gud med oss). När Josef vaknade gjorde han som Herrens ängel hade befallt och förde hem sin trolovade. Han rörde henne inte förrän hon hade fött en son. Och han gav honom namnet Jesus. (Matt 1:18-24)
Poängen med julen är inte änglar, stjärnor, kameler, julkrubbor eller ens jungfrufödseln. Poängen är att Gud, för att kunna rädda människan, blir människa. Gud blir ett svettigt köttstycke bland svettiga köttstycken. Hjälplös, utsatt. En skör skapelse som kan drabbas av plötslig spädbarnsdöd eller vinterkräksjukan. Människan är fången i döden och därför behövs en ny människa som kan besegra döden. En sådan som besegrar döden inifrån. För att rädda sådana som oss måste Gud bli som oss och klä vår kropp med odödlighet, alla som identifierar sig med Jesus i dop och tro får del av detta. Gud måste befria vår kropp från dess dödsångest som gör oss till destruktiva personer. Gud måste bli kött för att befria kött.
Det finns inget mysigt med julevangeliets fortskridning, snarare finns det något helvetiskt över den. Jesus föddes in i en värld av allsmäktiga imperium och maktgalna kungar. Människor som i sin skräck över sin dödlighet försökte göra sig själva odödliga. De jagar livet ur andra för att befästa den tillfälliga makt som glider dem ur händerna.
När de hade gett sig av visade sig Herrens ängel i en dröm för Josef och sade: ”Stig upp och ta med dig barnet och hans mor och fly till Egypten och stanna där tills jag säger till dig, ty Herodes kommer att söka efter barnet för att döda det.” Josef steg upp och tog om natten med sig barnet och hans mor och begav sig till Egypten, och där stannade han tills Herodes hade dött, för att det som Herren hade sagt genom profeten skulle uppfyllas: Från Egypten har jag kallat min son. När Herodes märkte att han hade blivit lurad av stjärntydarna blev han ursinnig, och han lät döda alla gossar i Betlehem och dess omnejd som var två år eller därunder; det var den tid han hade fått fram genom att fråga ut stjärntydarna. Då uppfylldes det som sagts genom profeten Jeremia: Rop hörs i Rama, gråt och högljudd klagan: Rakel begråter sina barn, hon låter inte trösta sig, ty de finns inte mer. (Matt 2:13-18)
Det är bara den som riskerar något som kan älska. Det är bara den som vågar blotta sig som kan visa kärlek. Gud gör detta, han blottar sig. Han gör sig själv liten. Gud väljer att kliva in i historien när en galen kung söker befästa sin makt genom att kväva allt liv. Herodes kan inte stå ut med att inte regera för alltid. Gud tvingas därför att bli ett flyktingbarn, det svagaste som finns på jorden. Han utsätter sig själv för allt detta för att visa sin kärlek. Det är bara den som riskerar något som kan älska. Gud identifierar sig med ett svagt folk, ett förtryckt folk. Ett folk som vi idag känner som judarna. Och han gör det i en tid av förtryck. Gud blottar sig, blir sårbar. Blir flykting kommen från ett slaget landsbygdsfolk.
Det här har något viktigt att säga till oss. Ser du Gud i den som måste fly för sitt liv? Ser du Gud i flyktingen? I den traumatiserade, jobbige tonåringen? Gud har inte valt bort dem, han har bestämt sig att rädda världen från deras mitt. Om du inte förmår att se Gud i det liv som måste fly, i det liv som lider, i det svaga. Om du inte gör det lider du av en sorts andlig gråstarr. Och du måste omvända dig och be till vår herre Jesus Kristus om att få synen åter (Matt 6:22-23).
Rop hörs i Rama, gråt och högljudd klagan: Rakel begråter sina barn, hon låter inte trösta sig, ty de finns inte mer. (Matt 2:18) Jag har svårt att tänka mig något mer fruktansvärt än att förlora ett barn, och jag har inte ens barn! Gud kliver rakt in i detta mänskliga helvete. Han blir ett barn, han undkommer med en hårsmån från att slaktas av de som har makten. Vart söker vi Gud? Vart befinner vi oss? Om du vill möta Gud kanske det är dags att söka upp Rakel som gråter otröstligt. Inte för att släta över, utan för att delta. Precis som Gud lät väva in sig i en historia av ofattbar sorg kanske även vi bör göra det.
Det finns en stor skillnad mellan den högsta guden i grekisk filosofi och den Gud vi lär känna i Bibeln. Skillnaden är att den ena är hög och otillgänglig. Den andra har gjort sig tillgänglig och bär sår. Bibelns Gud har låtit väva in sig i en mänsklig historia av svaghet och lidande. Istället för att befinna sig på långt avstånd från vår planet kommer han nära. Han vänder vår död i liv, i verkligt liv, när han blir som oss. Han visar en väg som går bortom döden och rädslan för döden.
Gud har blottat sig, gjort sig sårbar för din skull. Han har lagt sitt hjärta vid dina fötter och sagt: ”Här är mitt hjärta! Du får stampa på det så mycket som du vill, men det kommer att fortsätta slå för dig.” Vad kommer du att göra med den insikten? Det här är min uppmaning till er alla:
O, kom låt oss tillbedja!
