Min våldsamma tunga och jag
Kategori: Kristen tro
"Du skall inte ge ett falskt vittnesbörd mot din nästa"
- 5 Mos 5:20
Jesus säger vid ett tillfälle "Munnen säger det som hjärtat är fullt av...men jag säger er för varje onyttigt ord som människorna yttar ska de få svara för på domens dag" (Matt 12:34, 36)
Det får mig ibland att fundera över vad som finns i mitt hjärta. Lögn finns definitvt. Det som budordet varnar för Och kanske även en hel del latent våld. För jag har märkt att jag har en tendes att använda mitt ordvrängande för att såra människor, för att platta till dem verbalt. Och det som munnen talar är hjärtat fullt av: någon form av våld med andra ord.
Jakob skriver:
"Och tänk på fartygen som är så stora och drivs av hårda vindar; ändå styr rorsmannen dem med det lilla rodret dit han vill. På samma sätt är det med tungan; det är en liten lem som kan skryta med hur mycket den förmår. En liten eld kan sätta en hel skog i brand...med den tackar och lovar vi vår Herre och fader, med den förbannar vi människorna som är skapade till hans avbild." (Jak 3:4, 9)
Calvin säger att tungan ursprungliga syfte är att tala sanning och
"När vi inser att Gud har gett oss den för att odla en ömsint kärlek och broderlighet till varandra, får vi inte missbruka den för skvaller eller tissel och tasssel, För därigenom fördärvar vi talet och förgiftar relationerna till varandra."
Det vi säger spelar en stor roll. Det avslöjar vilka vi är och vad som gömmer sig inom oss. Kanske talet säger mer om oss, än det vi tänker för oss själva till ock med? Kanske en väg till att få ett gott fridsamt hjärta i så fall är att börja tala på ett sant och gott sätt? Hur ska vi i så fall kunna odla ett gott tal?
Jag tror att vi behöver en gemenskap, kyrkan, där vi försöker tala gott och där vi tillrättavisar varandra när vi talar på ett våldsamt sätt. Där vi försöker att inte trycka ner vår meningsmotståndare i debatter och söker ärlighet. En sorts gemenskap där vi försöker odla en tungans pacifism (utan att bli slätstrukna).
Bön, att tala med Gud, är nog den andra vägen. Att låta tungan prisa Gud är dess största uppgift och det mest sanna den kan göra.
