Om myror och dop, del 2
Kategori: Kristen tro
Ett alternativt sällskap
Dopet är även medlemsgrundande i de flesta kyrkorna. Den katolske teologen Bauerschmidt argumenterar för att dopet handlar om att inlemmas i kyrkans gemenskap och att bli del av dess historia. I sin artikel ”Being Baptized: Bodies and Abortion” argumenterar han mot ett själviskt sätt att se på våra kroppar, där kroppen blir vår egen tillhörighet och pekar på att när ett spädbarn döps så blir den del av en ny social kropp: kyrkan. Barnet tillhör inte bara sig själv, eller sina föräldrar, längre. Kyrkan som Kristi kropp har ansvaret att se till att den lilla lem som barnet är får växa in i tron. Men det slutar inte där för Bauerschmidt. Dopet bör leda till radikal gästfrihet, gränsen mellan vår kropp och Kristi kropp, kyrkan, har blivit diffus i dopet. Därför bör även gränsen mellan vår kropp och andras kroppar bli diffus. Vi ser i dopet vårt syskonskap med varandra, att våra kroppar hör samman. Kyrkofadern Origenes (184-253) citeras: ”Kristus har hela mänskligheten, och kanske till ock med hela skapelsen, som sin kropp”
Det finns flera intressanta perspektiv i detta sättet att se på dopet. Det blir en utmaning för kyrkan att vara en gästfri gemenskap som bjuder in fler i sin gemenskap. Men frågan är om inte detta sättet att tala om dopet gör kyrkans gränser så luddiga att det blir svårt att särskilja den från det som i kristet vokabulär kallas världen, de som ännu inte bekänner Kristus som herre. Och det kan i sin tur göra att det lösgörandet från kollektivet och dess avgudar, som vi talade om tidigare, går förlorad. Istället blir du i dopet inlemmad i ett jättekollektiv, hela mänskligheten. Den ortodoxe teologen Schmemann menar att mänskliga ideologier tenderar att upphöja människan, men i verkligheten reducerar henne till en opersonlig kollektiv mänsklighet, men evangeliet riktar sig till personen.
John Howard Yoder, en mennonitisk teolog, lyfter fram Gal 3:27-28 som central för hur vi ska förstå dopet. ”Är ni döpta in i Kristus har ni också iklätt er Kristus. Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus.”
Dopet innebär inte bara att man rotas upp från kollektivet, det innebär också att man får nytt rotfäste i kyrkan, ett alternativt sällskap där de tidigare statusmarkörerna som särskilde oss från varandra: klass, ras, nationalitet inte längre särskiljer oss. I Kristus bildas ett nytt folk. Korset omsluter alla och därför kan alla bli en del av detta nya folk genom dopet. Yoder upprätthåller dock en tydligare skillnad mot världen än vad Bauerschmidt gör. För Yoder gör inte dopet gränsen mellan de som ännu inte bekänner Kristus och de som gör det otydligare. För Yoder så är dopet ett tecken till världen och härskarna över den. I en värld där fientlighet råder mellan raser och folkgrupper så visar dopet på möjligheten till en försonad gemenskap. Dopet visar också på försoningens nödvändighet. Det råder konflikter i skapelsen, men i Kristus finns försoningen.
Yoders kyrkliga tradition, mennoniterna, praktiserar troendedop men betonar ändå den kollektiva aspekten av dopet mycket. På liknande sätt finns det en anabaptistisk grupp, som kallas hutteriterna, som också praktiserar troendedop och hos dem innebär dopet verkligen ett inträde i ett alternativ sällskap. När du låter döpa dig hos hutteriterna så blir du även en del av deras egendomsgemenskap. Du överlämnar allt du äger till kyrkan och de fördelar det till medlemmar och fattiga efter vad var och en behöver. Du bor även tillsammans med kyrkan i kolonier. Hutteriterna kopplar framför allt sin livstil till Apg 2:41-47, där dopet verkar följas av en ekonomisk gemenskap. Hutteriternas förhoppning är att genom att leva på ett annorlunda sätt än världen så skall de kunna påverka den i en bättre riktning genom att visa på ett alternativ. I nutida svensk baptism har dopet på många håll kommit att allt mer frikopplas från dess kollektiva aspekter. Dopet är i vissa församlingar inte självklart medlemsgrundande, medlemmar kan tas enbart på bekännelse. Dop kan även genomföras utan att den nydöpte förväntas gå med i en församling. Det blir en individuell rit.
Dopet handlar om en överlåtelse till en ny gemenskap, till ett alternativt sällskap. I bibeltexterna följs dopet av att den nydöpte ingår i en gemenskap av kristna (möjligen med undantaget Apg 8:26-40). Det är kanske ett vittne om vår tids individualism att dopet tenderar att frikopplas från en konkret församlingsgemenskap.
Dopet, individ och kollektiv
Vi återvänder till myran Z. Efter att ha levt frikopplad från kolonin på en liten sophög så tvingas Z att återvända när Bala kidnappas och det visar sig att soldatmyrornas general vill utrota alla arbetare genom dränkning. När stacken börjar fyllas med vatten och alla utgångar är blockerad, så föreslår Z att myrorna ska ställa sig på varandras axlar och bilda en hög stapel. Med denna så kan de möjligen nå marknivån och kanske lyckas dra sig upp. Genom att bilda denna nya kropp, och med hjälp från soldatmyror som ser vad de ”svaga arbetarna” är kapabla till, lyckas de mycket riktigt att rädda sig upp till marknivån.
Dopet kan både beskrivas som ett radikalt uppbrott från ett kollektiv och som anslutandet till ett nytt kollektiv. Det kan förstås som att individen låter sig rotas upp från världen för att sedan bli planterad i en ny mylla, kyrkan. Där individen kan få växa sig stadig i Kristus (Ef 3:16-18).
För att ett dop ska kunna reflektera dessa båda verkligheter, så är det min mening att det måste ske till följd av ett medvetet val och vilja att ta avstånd från den här världens avgudar och istället vända sig till Kristus. Avgudarna kan bland annat vara konsumism/girighet alltså tron att ansamlandet av pengar och prylar är det viktigaste i livet. Även likgiltigheten kan vara en avgud, att inte bry sig om sin nästa, som ofta smyger sig in i vårt höghastighetssamhälle. En god tradition att återupptäcka är därför katumenkatet, där den enskilde undervisas i kristen tro och liv innan dopet.
Men dopet innebär inte bara att den enskilde vänder sig till Kristus, vilket katumenkatet visar. Den enskilde behöver en gemenskap för att den ska lära sig vad han vänder sig bort ifrån och till. Den kristne behöver en gemenskap som kan stödja honom att leva i sitt dop. Det behövs en gemenskap med starka övertygelser och praktiker som den enskilde får vara med och bygga upp och som får bygga upp honom. En ensam människa, en individ, är lättlurad. Även när den tror sig ha genomskådat avgudarna, så kan de fortfarande lura honom (”Du gillar inte konsumtion, då måste du köpa dessa naturblekta, alternativa byxorna för att visa det.”). Kyrkan är därför livsviktig. Den döpta gemenskapen som den nydöpte inlemmas i, har en viktig uppgift att urskilja avgudarna och att vara ett kontrastsamhälle. Där människor kan vara förenade med varandra trots deras olikheter i yttre markörer (till skillnad från världens många sub-kulturer, där vi separerar oss i mindre och mindre enheter). Och där människor tillsammans stävar efter att bli lika Gud, inte genom den likriktning som den kollektiva massindividualismen ger utan genom att se varandras olikheter som uttryck för samma Gud.
Z räddas genom att vara med och bilda en ny social kropp. Genom att denna kropp bildas så sker en förändring i många soldatmyrors hjärtan och den nya stacken blir aldrig lik den gamla. Z bröt sig loss från kollektivet men genom att delta i arbetarmyrornas gemensamma kropp (eller stapel) så förändrar han kollektivet för alltid. Han kommer tillbaka till en ny stacken och ett nytt kollektiv, en förändrad värld. Han flyttade tillbaka, men han avslutar filmen med att säga: ”Men den här gången valde jag det själv.”
