Anton Karl David

När Per Nuder kallade fyrtiotalisterna för "ett köttberg" som resten av svenskarna skulle tvingas försörja var det då bara en olycklig formulering eller visar det på samhällets inbyggda förakt för de som inte är lönsamma?

Jag börjar misstänka att vi i nuläget lär oss, blir lärda, att förakta de som inte är lönsamma kuggar i konsumtionsmaskineriet. Den här tanken väcktes när jag ätandes en köttbulls och äggmacka fick höra den skämtsamma kommentaren att foster inte har något värde "eftersom de inte har någon del i samhällsapparaten."

Det fick mig att tänka att det kanske är så att vi lär oss att inte älska de som inte bidrar tillräckligt mycket. Föraktet för invandraren  kanske till stor del beror på att de inte är lönsamma. De tar bidrag och är helt enkelt inte lönsamma att hysa i vårt land och har inte så stor del i konsumtionsmaskineriet. Den här retoriken är mest uppenbar hos t ex Sverigedemokrater. Men även hos de respektabla partierna så kan man nästan ana en underton av nit över att få invandrarna lönsamma, att sätta dem i arbete så att de kan konsumera och hålla den ekonmiska ödesguden nöjd.

Pensionärer föraktas som svaga, ålderdomliga. De handlar inte mycket och är överlag bara "ett köttberg" som ska försörjas. Dessutom påminner de oss om åldrandet och stör därför illusionen om att man kan köpa sig evig ungdom.

Till slut, barn och foster. Min tanke är, och den får ni gärna kritisera, att barn först och främst uppskattas för vad de ska bli. "De är vår framtid". Och inte vilka de är. Nu är de bara bördor som ska forslas fram mot vuxenlivets lönsamhet i hög hastighet. Samhäller uppmanar oss kanske inte ens att älska våra barn för dem de är.

I Gamla testamentet betonar Gud ständigt att han älskar "den faderslösa, invandraren och änkan". De som i dåtidens samhälle inte var ekonmiskt lönsamma utan utslagna. Jesu umgås på samma sätt med spetälska och handikappade, de som var utanför samhällsgemenskapen och inte lönsamma.

Låt oss lära oss från dem.