Anton Karl David

Att döma av de fönster jag cyklar förbi till och från jobbet längtar många efter advent. Redan i början av november såg jag den första adventsljusstaken lysa. Och nu är det verkligen adventstid. Den bibelberättelse som främst förknippas med första advent är Matteusevangeliet 21:1-9. Det är på många sätt en märklig händelse. Det råder visserligen inte krig i Israel, men romarnas ockupation ligger som en blöt filt över allting och folkligt missnöje bubblar under ytan. Där rider Jesus in i Jerusalem på en åsna och hyllas som kung och som någon som kommer i Herrens namn. Och allt detta sker i enlighet med vad profeten sagt. Är det inte en konstig plan från Guds sida? Vad hjälper det världen?

Det är mycket som är förvånande i bibelordet. Eriksgator och statsbesök brukar planeras noggrant. Folkmassor välkomnas att kanta kortegevägen, musikkårer paraderar, flaggor delas ut. Våra statsöverhuvud kommer i limousiner med skottsäkra rutor, möjliga hot bevakas noggrant av livvakter med öronsnäckor. Men inte ens Jesus lärjungar är förberedda, de förstår inte mycket alls, faktiskt. Och folket är inte uppmanade att komma dit. Jesus rider inte på en stridshäst, elefant eller kamel som kungar och kejsare brukade välja, utan på en åsna. Och den är inte ens hans egen. Det finns knappt något som tyder på att det verkligen är en kung som sitter på åsnan. Förunderligt hyllas han ändå som den som kommer i Herrens namn, som Guds Messias. 

Hur hjälper det världen? Jesus som rider in i Jerusalem är en del i uppfyllelsen av Guds löften, den Gud som kommer med fred i en trasig värld. Om det inte är sant är det en riktigt löjlig scen. En landsortspredikant, en kringvandrande förkunnare sitter på en åsna och folk ropar sina hyllningsrop, att han är Messias, den utvalde. Men nu är det sant. Flera texter från Gamla testamentet vävs samman i berättelsen om Jesus entré i Jerusalem, alla har de underströmmar av glädje. Hosiannaropen (Psalm 118:25-26), Jerusalems glädje över den ödmjuke kungen som rider på en åsna (Sakarja 9:9-10), vägen som banas för folket när Guds räddare kommer och den segerlön som Gud för med sig (Jesaja 62:10-11). Enligt traditionen förde en segrande fältherre krigsfångar i sina triumftåg, för att visa sin militära överlägsenhet. Men Gud tar inga fångar, tvärtom, hans segerlön är de befriade. Han vinner inte, det visar påskhändelserna, med militär makt utan genom att ge sitt liv. Och det är som om bibelorden inbjuder oss till delaktighet – att också vara med och hylla denna märkliga regent som kommer med fred. Precis som en av adventspsalmerna inleds med ”Gå, Sion, din konung att möta.” Vi uppmanas bege oss ut, inte bara vänta och rulla tummarna. Nej, vi får gå Gud till mötes.

Den Gud som kommer till oss ödmjuk, ridande på en skruttig åsna och inbjuder oss att vara med i sitt segertåg.