Karismatik är befrielse
Kategori: Kristen tro
Många teologer är högkyrkliga. De föredrar den värdighet och genomtänkta grace som finns i de högkyrkliga sammanhangen. Personligen är jag uppvuxen i ett lågkyrkligt sammanhang.
Det finns en rörelse inom teologin som vill ta vara på de mest utsattas röster. Hur förstår de den kristna tron? Hur läser de Bibeln utifrån sin postion? Personligen tycker jag att det är en sund rörelse.
Så de flesta teologer är högkyrkliga och vill ta vara på de utsattas röster.
Problemet är dock att de fattiga inte verkar ha samma preferens för det estetiska i högkyrkligheten. Istället drar sig människor ifrån jordens fattigaste hörn till karismatiska sammanhang (ställen där man talar i tungor och har ganska så stökiga gudstjänster. Typ vissa pingstkyrkor). Det lite oroande är att samma teologer som talar sig varma för att lyssna till de utsattas röster helt ignorerar de fattiga när de inte har samma preferenser som dem själva. De vill säga de struntar i de fattigas röster när dessa blir karismatiker.
Jag funderar lite på vad de kan tänkas bero på att fattiga dras till karismatiska sammanhang. Jag tror att det dels handlar om behovet att bli sedd. Dessa människor ignoreras ofta, det är ingen som räknar med dem och de har ingen möjlighet att förändra sin postion. I de karismatiska sammanhangen så får de upplevelsen av att bli sedd av Gud. Precis som slavflickan Hagar fick uppleva sig sedd av Gud (1 Mos 16:13) Gud ger dem av sin Ande på samma villkor som han ger den till den rike affärsmannen. De kan få tala i tungor på samma villkor som alla andra. De får möjligheten att få förbön för fysiska krämpor och andra problem och blir då sedda av Gud.
I karismatiken lyfts människor upp från en känsla av att vara osynliga. De lyfts från förnedringen och blir någon, någon som Gud ser på i kärlek. Det innebär en befrielse och en möjlighet att se på sig själv med ny respekt.
(Vill inte på något sätt klanka ner på högkyrkligheten)
Micael Grenholm säger:
Bloggadress: http://helapingsten.wordpress.com/
Fantastiskt bra skrivet! Jag rebloggar detta på Hela Pingsten om det går bra.
Peter Berntsson säger:
Bloggadress: http://metanoi.wordpress.com/
Hej!
Jag är också uppvuxen i ett enormt lågkyrkligt (karismatiskt) sammanhang. Idag har jag dock en mer bredkyrklig hållning.
Min fråga är: på vilket sättet står högkyrklighet i någon slags motsatsförhållande till karismatik? Och vad menar du egentligen med "högkyrklighet"?
Johan C säger:
En annan tanke är att ju fattigare och outbildad man är desto religiösare tenderar man att bli.
Dvs det är lättare att bli lurad att helande osv fungerar om man inte lärt sig kritiskt tänkande. Utbildade är inte lika lättlurade.
Masshysteri, som bilden visar, talar säkert också lättare till människor från en fattig bakgrund. De blir sedda, ja det ligger något i det. Men det hade lika gärna kunnat vilket oreligiöst möte som helst, te x en bra konsert eller politiskt möte. Tex nazism/kommunism kan framkalla liknande reaktioner.
Sedan är människor från en del kulturer mer känslosamma än vi tråkiga Svenskar kan vara.
Johan C säger:
Sorry, ta görna bort en post.
Anton Johnsson säger:
Bloggadress: http://antonkarldavid.blogg.se/
Hej. Tack för era kommentarer. Ska ge lite respons.
Peter: Jag förtydligar. Jag är inte ute efter att klanka ner på högkyrkligheten i sig. Med högkyrklighet menar jag de kyrkor som betonar den skrivna liturgin och ämbetet. Typ katolska, ortodoxa, katolsk-angelikanska, lutherska kyrkor. Jag firar själv nattvard veckovis med en skriven ordning och menar att det inte står i ett motsatsförhållande till karismatik. Det jag menar dock är att många teologer lägger otroligt stort fokus på dessa kyrkor ordningar och hur de kan hjälpa människor till att se världen annorlunda medan man mer eller mindre ignorerar de lite mer"ful-kristna" församlingarna, dit de fattigaste faktiskt strömmar in.
Johan C: Inte helt oväntat så håller jag inte alls med dig. Jag tror snarare att de fattigare lättare kan erkänna sitt beroende mot oss "tråkiga svenskar" som lever i en sorts illusion av att vi klarar oss själva. (Vi "klarar" oss själva på bekostnad av de fattiga). Jag menar nog att ateister också skulle kunna behöva en rejäl dos kritiskt tänkande. För det är faktiskt inte den givna världsbilden som alla "smarta" med nödvändighet måste komma fram till. De utbildade var också ofta pro-nazi i Tyskland, fast de klädde ju sin nazism i förment rationalitet
A säger:
Ursäkta för köttigheten. Blogg.se gillar tydligen inte mellanrum i kommentarer
Michael Liliequist säger:
Bloggadress: http://okenfadern.wordpress.com
Hej vänner. Jag undrar vad Antons definition av högkyrklig är. Mig veterligen finns det många högkyrkliga representanter i förnyelserörelsen Oas i Svenska kyrkan. De teologer du beskriver skulle jag beskriva som liberalteologer snarare än högkyrkliga.
I Kristus,
Michael
Anton säger:
Bloggadress: http://antonkarldavid.blogg.se
Michael: Var god och läs det långa svaret utan styckindelning så får du en liten defintion av vad jag menar med högkyrklighet och nej, jag menar inte bara liberalteologer. Allt från liberalteologi till radikal ortodoxi faktiskt.
Micael Grenholm säger:
Bloggadress: http://helapingsten.wordpress.com/
Jag förstår precis vad Anton menar. Visst kan högkyrkliga vara karismatiker, men de ser nog ofta ner på den lågkyrkliga karismatiska rörelse som fattiga människor i låg- och medelinkomstländer dras till.
Peter Berntsson säger:
Bloggadress: http://metanoi.wordpress.com/
Anton: Är det några speciella teologer du tänker på? Jag tycker att det här är väldigt generaliserande än så länge - det är svårt att bemöta eller ta till sig ditt inlägg när du använder begrepp som "de flesta teologer", "högkyrkliga", "karismatik", när du i själva verket verkar tala om specifika människors tendenser.
Exempelvis: Du har precis beskrivit att "de flesta" teologer från anglikaner till katoliker till lutheraner, "ser ner på karismatiska församlingar" i den fattiga delen av världen.
Jag funderar lite på vad det egentligen är du har mött. Har du mött människor som ena stunden talar om "de utsatta", och sedan uttalar sig negativt om vad synd det är när folk kommer till tro fast i karismatiska sammanhang i de länderna?
Vill du specifiera lite? För de "högkyrkliga" jag mött har i själva verket varit ganska positiva till väckelse överlag, och skulle vilja att samma eld spreds i Sverige idag - om än gärna i Svenska kyrkan, som faktiskt har störst förankring i svenska folket ännu.
Peter Berntsson säger:
Bloggadress: http://metanoi.wordpress.com/
Hmm. Jag läser igen vad du skrivit och tänker.
Är det specifikt katoliker och ortodoxa du stör dig på? För det finns runt 120 miljoner karismatiska katoliker världen över.
Jag menar att det är en sak att vara teologiskt/praktiskt kritisk till att ha helt fria former av ledarskap, ecklesiologi och liturgi. Det är en annan sak att, som du påstår att "de flesta högkyrkliga" gör, "vända ryggen till de fattiga när de blir karismatiska". Jag ser inte ens kopplingen.
Anton Johnsson säger:
Bloggadress: http://antonkarldavid.blogg.se/
Peter: Tack för din kommentar! Det är sant att jag är lite generaliserande. Anledningen är formatet: blogg. Jag ska försöka vara lite specifik. En bok som jag läser och uppskattar just nu är "The Blackwell Companion to Christian Ethichs". I den försöker man koppla den kristna etiken till gudstjänsten. Man kollar på olika moment i Eukaristin t ex och försöker säga vad det kan säga om olika moraliska dilemman. Det som slår mig är vilken starkt tilltro man har till att den skrivna liturgin ska tala till människor och forma deras handlande, vilket den SÄKERT gör (ingen ironi). Men samtidigt slår det mig hur lite utrymme den lite mer fria tillbedjan får, som också med allra största säkerhet det finns mycket att säga om. "När ni kommer samman har alla något att dela". Och den redan tidigare nämnda aspekten med fattigdom.
Jag kan faktiskt inte komma på att jag läst något om denna form av tillbedjan och vad den gör med människor, trots att jag läser tillsammans med en hel hög pingstvänner. När jag läser det senaste nummret av NOD som handlar om Frikyrkan så slås jag också av hur många som verkar se Svenska kyrkans gudstjänst som det givna och normativa.
Här är min analys på vad det kan bero på, det finns en stark betoning på katolicitet i dagens teologi, ellerhur? Det allmängiltiga kristna. Protestanter har börjat inse betydelsen av traditionen igen osv. De karismatiska kyrkorna där emot skiter till stora delar i traditionen (tråkigt), det gör dem irrelevanta för dessa teologer (jag talar nog mest om radikal ortodox teologi nu) och/eller ses de som ett dåligt exempel vilka man inte bör skriva om.
Vidare finns det ofta en viss anti-akademisk teologisk hållning i många karismatiska sammanhang (läs Stefan Swärds blogg tex) vilket gör att de själva inte skriver om hur deras gudstjänst påverkar människor. Det är alltså ingen ondskefull konspiration som pågår, ledsen om jag gav det intrycket. Det är heller inte så att teologer vänder de fattiga ryggen, tillspetsat uttryck från min sida, när de blir karismatiska. Det är bara det att de mer eller mindre inte bryr sig om det.
Ännu en gång. Det här är INTE ett anti-katolskt eller anti-ortodxt inlägg.
Anton Johnsson säger:
Bloggadress: http://antonkarldavid.blogg.se/
Jag ser att jag inte gett några exempel på teologer. Här säger Hauerwas något om katolicitet och vad som stör honom (och gör honom glad) med evangelikala kyrkor: http://www.youtube.com/watch?v=jGsay7xmB7s
Peter Berntsson säger:
Bloggadress: http://metanoi.wordpress.com/
Tack för förtydligandet.
Och ja, jag delar din uppfattning om att frikyrkan helt enkelt inte analyserar sin egen gudstjänstform i samma utsträckning. Högkyrkliga och traditionella kyrkor har helt enkelt haft närmare till akademin, och därmed den nivån av "självstudier". Jag är också väl bekant med akademiföraktet. Tråkigt.
Skulle jag personligen ge min åsikt är min oro kring kyrkorna i Syd delvis just det du nämner: bortkopplingen från traditionen. Med det menar jag inte att jag förväntar mig att varje afrikansk kyrktant ska kunna sin Ambrosius eller Gregorius av Nazians. Men de konflikter som äntligen börjat läkas i Väst, blossar nu åter upp i Syd. Och jag kan inte säga vems fel det är. Troligen alla sidors. Men min egen reflektion är i alla fall att det, exempelvis med de radikalortodoxa, kanske rör sig om frustrationen av att se sina egna barn göra som man själv gjorde.
Peter Berntsson säger:
Bloggadress: http://metanoi.wordpress.com/
PS. Bra klipp av Hauerwas! Håller helt med honom. Tack för länken! :)
Min återstående fråga lyder: Vad skulle du vilja att dessa "högkyrkliga" teologer förändrar i sitt synsätt på sina evangelikala/karismatiska bröder och systrar? Om det är större korsbefruktning mellan olika "läger" du hoppas på, kan jag bara säga "amen". Men min egna hållning är faktiskt att liturgi och tradition inte bara är för högkyrkliga akademiska och smått kulturella nördar, som kanske schablonbilden är. Eftersom det är vad kyrkans uttryckssätt under majoriteten av historien bestått av, tror jag faktiskt att det finns en rikedom som jag inte tror är bara för "oss som är lite mindre fria till sättet, här uppe i norr". Ja, jag förstår att du inte skrev "emot" dessa traditioner, men jag reagerar ändå på en del av dina uttryck. Hoppas det är okej :) PS. Som sagt, jag kommer själv inte från en högkyrklig bakgrund.
Anton Johnsson säger:
Bloggadress: http://antonkarldavid.blogg.se/
Ja, jag ser så här i efterhand att en del formuleringar var lite olyckligt valda.
Ja, jag tycker att en korsbefruktning skulle vara nyttig. En sak som jag tycker mig ha märkt, och då är jag ändå inte lastgammal, är att dopet och nattvarden tenderar att urvattnas i lågkyrkliga kyrkor. Där är ordningen oumbärlig, för att dessa saker inte bara ska göras i all hast.
Men, det jag också vill är att det goda i karismatiken erkänns. Att den frigör människor och att den borde ha en självklar plats i gudstjänsten.
De karismatiska kyrkorna är inte bara vettvillingar, utan de påminner oss om att Gud fortfarande är, ursäkta uttrycket, otämjd.