Anton Karl David

Igår flög en stressad fågel runt i min trappuppgång. Jag fylldes med en viss sympati för detta arma dju som förtvivlat dunkade sitt huvud mot glasrutan i hopp om att komma ut. Dock hade jag bråttom just då och kunde inte stanna för att hjälpa den. När jag sedan gick tillbaka lite senare kunde jag till min glädje se att den verkade vara borta förnöjsamt gick jag upp mot den översta våningen bara för att känna vinddraget ifrån en fågels som svävar centimeter ovanför mitt huvud, jag gav till ett litet förvånat tjut, mest till följd av min fobi för att saker som flyger ska träffa min fina hjässa. Iallafall så bestämde jag mig för att denna gång försöka hjälpa min brunspräckliga bevingade vän. Jag tog på mig min vinterhandske för att likt den fågeltämjare jag är kunna fånga fågeln utan att den skrapar min hand. När detta visade sig lönlöst så tog jag fram en pall ifrån min lägenhet ställde mig på den och försökte öppna trappuppgångsfönstret, men ack ve vad de var tung. Så jag beslutade mig för att knacka på hos grannen för att be om hjälp. 
(knack knack)
Granne: Хэм бэ? (Vem är det?)

Anton: öööhm....Гадад нүн (utlänningen)

(Dörren öppnas)

Anton: (pekar på fågeln) Энэ шөшөдыг гарах хэрэгтэй (Den där fåglen behöver lämna) (underförstått trappuppgången) 

Hon hänvisar vidare till nästa granne och vi försöker öppna fönstret, dock utan någon framgång. De visar sig att fönstret är igenspikat. Grannen försöker då gripa tag i fågeln som är lite vimmelkantig efter att ha rammat fönstret så många gånger . Fågeln tar dock till flykten och flyger rakt in i fönstret ännu en gång. Den blir liggande platt på marken med vingarna utsträckta, dock forftarande vid livet. Grannarna bär in gågeln i sin lägenhet och det var det sista jag såg av denna. Jag hoppas dock att han återhämtade sig.