Anton Karl David

en alldaglig blogg om Anton och Gud.

Till eller från det heliga landet? Om Brideshead och Lagerlöfs Jerusalem

Kategori: Kristen tro, Tankar

Spoiler alert av de två utmärkta böckerna Brideshead Revisited och Jerusalem.
 
Nu har jag alltså läst den omtalade boken Brideshead Revisted (på svenska En förlorad värld). Jag skrev tidigare någon liten rad om den här. Intrigen i boken kretsar kring skilsmässa, vilket i katolsk tradition är något otänkbart, och den slitning som finns mellan att få som man vill (värdslig lycka) och de sanningsanspråk som finns i tron (lyckan i Gud).
 
Karaktären Julia är olyckligt gift. Hon befinner sig i ett äktenskap som hon desperat önskade men som även tvingade henne att bryta med kyrkan. Huvudpersonen och vår berättare Charles befinner sig också i ett kyligt och sterilt äktenskap. De möter varandra och finner tröst och glädje. De blir förälskade, mer än så, de älskar varandra. Charles skiljer sig, Julia likaså. Trots det slutar boken med att Julia avbryter relationen med Charles, trots att inget lagligen hindrar dem från att gifta sig med varandra. Hon vill inte "leva för en lycka som inte är Guds", något som hon gjort i det tidigare äktenskapet. Det är även detta hon är påväg att återigen göra när hon gifter sig med någon som i kyrkans ögon fortfarande är gift. Hon omvänder sig. För de flesta ter sig detta obegripligt. Religionen, tron på Gud och det sanningsanspårk som det lägger på livet är starkare än till och med viljan till familj. Det är starkare även än den utlovade mellanmänskliga kärleken. I bokens epilog befinner sig Julia i Palestina som en sjuksköterska för att vårda de brittiska sårade trupperna. Det är vägen till helgelse.
 
Boken Jerusalemav Selma Lagerlöf kretsar kring immigranter till det heliga landet. I en särskilt smärtsam scen ropas en släktgård ut, som generation efter generation brukats av den mytiska släkten Ingmarsson. Den unge Ingmar Ingmarsson lyckas rädda gården genom att överge den han älskar och gifta sig med en rik bondes dotter. Den försmådda kvinnan emigrerar tillsammans med de entusiastiska jerusalemfararna. Livet som skapas i Jerusalem är kärvt och hårt, men också präglat av en sorts trotsig helighet. Av ett fredsmäklande annorlundaskap. Det är också en plats av celibat, ingen gifter sig. I Dalarna inser Ingmar Ingmarsson sitt misstag och beger sig till Jerusalem för att vinna tillbaka sin brud. Han misslyckas i en mening, däremot vinner han kärleken till kvinnan som han gifte sig med, sin fru. Och han förmår många att vända tillbaka till byn i Dalarna, också Gertrude, den som han först älskade. I Dalarna kan jerusalemfararna vara lyckliga, gifta sig och bli bortgifta. Här trumfar alltså den vardagliga familjelivet och livet i samhället den religiösa visionen. Frälsningen blir att återvända. Det är exakt motsatsen till Brideshead.
 
Evelyn Waugh avslutar sin berättelsen om Julia i Palestina. Lagerlöfs Gertrude avslutar sin resa i Dalarna. Det är en rörelse till eller från Jerusalem. Till eller från den religiösa visonen. Jag undrar om detta kan ha något att göra med det lutherska kontra det katolska. Luther tenderade alltid att sätta kyrkan under staten. Fursten var överhuvudet för kyrkan och den vars svärd vakade över henne. Kyrkan blev i luthersk ortodoxi snabbt en förlängd arm av staten; en stat som önskade stabilitet och likformade medborgare. Därför är frälsningshistorien en resa bort från religiös excentriskhet till en plats i det stabila samhället hos den lutherskt präglade Lagerlöf. Hos katoliken Evelyn Waugh är utgångspunkten dock annorlunda. I katolicismen tenderar istället kyrkan, under medeltiden, att vara överordnad staten. Kyrkan är statens domare och själ. När kyrkan tappat denna roll i och med reformationen har den istället mer kommit att bli en egen kropp. I protestantiska länder blir den katolska kyrkan nästan som att vara del i en annan möjlig värld, med en annan levnadskod än den stora massan. Denna möjliga värld trumfar alltid, är högre i rang och dömer den statliga sfären. Frälsningshistorien blir hos Waugh därför en resa bort konformism till att fatta olidligt svåra beslut för himmelrikets skull. Två olika kyrkotraditioner, två olika resor, till och från Jerusalem.
 
För övrigt anser jag bokens poäng inte är nostalgi, som somliga hävdat (typ Johanna Koljonen i efterordet), utan att Charles just genom mötet med kyrkan kan finna en flyktväg från nostalgin. Det finns en Gud som leder historien, det går därför att låta släkten dö och gods förfalla, för det finns mer. Kapellet har öppnats. Hos Lagerlöf måste godset räddas.
 
Kommentera inlägget här: