Vilka vi? Om krig och efterföljelse
Kategori: Allmänt
Debattartikel av Anton Johnsson och Annika Wilzén. P ga Dagens debattregler hade vi inte möjlighet att publicera en replik i tidningen. Den kommer i detta format istället.
-----
Av Anders Brännströms senaste replik framgår att han tagit illa vid sig. Det är så klart tråkigt. Vi påstod att hans resonemang om det rättrådiga i att kristna griper in militärt och dödar andra inte bygger på Bibelns Jesus. Vi kan dock konstatera att de enda gångerna som Jesus nämns i hans båda debattartiklar är när han citerar oss, och att han själv avfärdande skrev i sin första debattartikel: ”[d]et går alltid att plocka citat ur Bibeln som stöd för den ena eller den andra uppfattningen”. I stället är det mer allmänna resonemang än bibeltexter som ligger till grund för Brännströms uppfattning.
Det är svårt att svara på Brännströms artikel för att han i den så flagrant verkar ha missförstått det vi var ute efter med vår artikel. Brännström verkar fortfarande utgå från att vi är naiva idealister som han kan tillrättavisa utifrån sitt realistiska perspektiv. Detta trots att vår debattartikel rakt ut sa att icke-våld inte är en metod som kan väja undan för alla livets tragedier, vi nämnde bland annat en skolmassaker på pacifisters barn! Ibland är icke-våldsmetoder något som fungerar samhällsomvandlande – exempelvis Sammetsrevolutionen i dåvarande Tjeckoslovakien. Och i vardagen är det ofta icke-våldsmetoder snarare än dödligt våld som är lämpligt för att ”avbryta människor som mobbar i skolan och på arbetsplatserna, att säga ifrån, att hjälpa de svaga, att avbryta våldsdåd mot oskyldiga medmänniskor”. Men icke-våldet är verkligen ingen metod som gör att man kan ”hålla [sig] borta från de mindre behagliga sakerna i livet”. Jesus blev till exempel korsfäst.
Svenska kristna pacifister blev under 1800- och 1900-talet förföljda av militärmakten. De sattes i fängelset och i isoleringsceller för sin vägran att bära vapen eller delta i Försvarsmaktens arbete. Den unge fribaptisten Alfred Nilsson skrev från fängelset i Falun 1888 att det sättet som kristna pacifister behandlades på visade att det ”icke är fridens Furste, Kristus, vår Konung, som dömer och regerar här, och att detta icke är vårt hemland, utan vi äro här gäster och främlingar”. Vi menar att det är detta perspektiv kristna behöver inta. När det talas om vad vi bör göra åt exempelvis Ukrainakriget bör vi ställa oss frågan ”vilka vi?”. Vårt vi är inte främst staten Sveriges vi. Vårt vi är vi som följer Jesus. I förhållande till Sverige är vi bara gäster och främlingar. Vår utgångspunkt är att kyrkan har en annan uppgift i den här världen än vad den här världens riken har.
Den stora tragedin i historien är inte att för få kristna ställt upp och dödat i krig, utan att på tok för många gjort det. Att för många identifierat sig med det ena eller andra riket eller den eller den staten och så varit beredda att döda kristna under annan flagg. Det var döpta kristna som slogs för det tyska Wehrmacht under andra världskriget och som skötte transporterna till koncentrationslägren. Det var döpta kristna som massakrerade varandra i första världskrigets skyttegravar. Kristna har vägrat att följa Fredsfursten, eftersom de identifierat sig starkare med sin stat än med Guds fredliga rike och på så sätt har Guds rike dolts. Guds rike där ”folken aldrig mer övas för krig” (Jes 2:4) har gömts undan till förmån för upprustning, vedergällning och nationalism.
”Jag [som] människa är satt i den tid och på den plats där Gud bestämde att jag skulle födas och leva” skriver Brännström. Om Gud har satt oss i en tid och plats som möjliggjort för oss att bli kristna, då är den över allt annat överordnade uppgiften att följa Kristus. Det är sant att Gud i sin försyn kan använda fallna riken och deras vapenmakt för att begränsa det onda (Rom 13), men om Gud har gjort oss till kristna är vår uppgift snarare att ge vår fiende att äta och dricka och att inte löna ont med ont (Rom 12:14-21). Om vi vägrar att göra detta sker det verkligt tragiska; det Rike som Gud lovat förblir osynligt. Fiendekärlekens, den självuppoffrande kärlekens rike blir osynligt, och det enda som blir synligt är de andra rikenas vapenskrammel.
Jesus var den som avstod från allt – som föddes utan skydd av vapen i ett stall, som avstod från änglaarméers hjälp när soldaterna kom. Om vi på något sätt ska följa Bibelns Jesus måste också vårt liv vara präglat av denna logik. Vi måste avstå från skyddet som vapnen ger, vi är kallade att konfrontera det onda vapenlöst. Det är därför som Hippolytos på 200-talet kan säga: ”De katekumener eller troende som vill bli soldater skall avvisas, eftersom de har föraktat Gud.” Alla roller i samhället är inte förenliga med livet i Kristus. Vissa måste vi avstå ifrån eftersom de inte har en passform som går ihop med Jesus på korset – den plats där Gud tydligast uppenbarar sig.
Vi har ingen enkel lösning på Ukrainakriget. Det är en tragedi, en folkrättsvidrig tragedi. Vi är heller inte ute efter att trycka till människor som i desperation känner sig tvingade till våld där. Men det som vi vill göra är att tydliggöra vad som alltid varit den kristna kallelsen – och det som på riktigt skulle kunna förhindrat krigets utbrott: att kristna vägrar att döda för en stats smala intressen. Att kristna vägrar sätta ett annat vi högre än efterföljelsens vi.
