Anton Karl David

en alldaglig blogg om Anton och Gud.

En nederlagets andlighet

Kategori: Anton, Kristen tro

När det kommer till sport finns det inget som jag är så bra på som att förlora. Den stora delen av min karriär som glesbygdsfotbollsspelare gick åt till att förlora, ofta med ganska stora siffor (men inte med lika stora siffror som min syster vars fotbollslag som vid ett tillfälle förlorade med 36-0). Våra ständiga nederlag har gjort mig till en god förlorare, som med viss resignation och (kanske) viss ödmjukhet går in för det oundvikliga nederlaget. Men det har också kanske gjort mig till någon som verkligen (för mycket) njuter av segerns sötma.
 
Om jag någon gång skulle vara med om att starta upp en kommunitet eller en församlingsplantering så tänker jag att någon av följande böcker skulle vara nödvändig läsning för alla som ville haka på:
 
  • Drömmen om Elim av Vibeke Olsson. 
  • Tystanden av Shusako Endo
  • Liv i gemenskap av Dietrich Bonhoeffer.
Det som alla på något sätt har gemensamt är nederlaget. I Drömmen om Elim skildras en varm, radikal kristen gemenskap som sakta går sitt öde till mötes. Dopgraven fylls sällan och de ekonomiska hoten växer samtidigt som gemenskapen på olika sätt sviktar under sin egen vikt. Men trots allt finns här den Gud med som utväljer det som "inte finns till". Tystnaden skildrar två hjältemodiga jesuitmissionärer som reser till det kristendomsfientliga Japan, under 1600-talet. Där kristna dödas som flugor och tvingas kliva på bilder av Jesus och ropa att Maria är en hora, som ett tecken på att de avsvärjer sig tron. Trots goda intentioner upptäcker de båda missionärerna hur de mer och mer blir en börda för de hemliga kristna, och själva klimaxet i berättelsen kan just läsas som nåd genom misslyckande. Ett sätt att lära känna Kristus i misslyckandet. Liv i gemenskap handlar till stor del om risken med gemenskap, hur lätt det är att inte älska människor som de är, utan istället älska sin idealbild av gemenskapen. Hur lätt det är att förstöra en gemenskap genom att älska sina idéer mer än människor av kött och blod. Med eftertryck skriver Bonhoeffer att Gud hatar de religiösa drömmerierna.
 
Kort sagt handlar böckerna om nederlag eller risken för nedlerlag. Överlag tänker jag att vi i frikyrkan behöver utveckla mer av en teologi och andlighet som kretsar nederlag, om vad det innebär att förlora. Att inte vara en växande församling, att misslyckas med sin vision - att dö. Alltför ofta försöker vi peppa oss själva med glada historier samtidigt som församlingar läggs ner som frön i backen. Ett sätt att förklara detta, i kyrkan, är att på krönikeboksmanér försöka hitta vad som underlåtits att göras, vad som är misslyckandet och synden. Allt från att inte vara relvant, till inte tillräckligt historisk eller för liberal kan användas som förklaringsmodeller till varför vi dör. Församlingar besegrades för att de förtjänade att besegras. Det som böckerna jag listade ovan hjälper oss att inse är även fromma människor med goda intentioner kan misslyckas. Att nederlaget är en verklighet i våra liv, och att det inte alltid är brist på vigör och övertygelse som gör att vi går nederlaget till mötes.
 
Historien om Johannes Döparen är på många sätt en historia om misslyckande. Han dör ensam i fängelset, halshuggen av makten. Historien om Jesus kan också ses som en historia om misslyckande, det är en berättelse om att bli övergiven av sina närmaste, att gå från hjälte till brottsling och att dö med ett hjärtskärande, övergivet skri. Men det är just i dessa omständigheter som Gud arbetar. Fröet som läggs ner i marken och dör är det som ger världen liv. Kanske behöver vi som församlingar mer utveckla en andlighet som kan liknas vid ett förlorande fotbollslag, att ständigt gå till sina matcher, göra sin träning trots att sällan eller aldrig något vinnande resultat kommer att komma ut ur det. Ett sorts liv där man läggs ner i jorden med en sorts hoppfull resignation om att Gud kommer att utvinna något utav det som ser ut att  vara förött och renskrapat; istället för att försöka hitta vinnande genvägar i en svår tid och till varje pris undvika nederlagets pinsamma död.
 
Det är dock inte ett evigt nederlag, för Gud utväljer just det förlorande, det svaga för att göra slut på det som finns till. Det finns en uppståndelse efter döden, det finns en seger över tomheten, men kanske vi inte kommer se den nu. Kanske kommer många av oss att först senare se vad Gud utvunnit ur våra liv - då kommer vi få sjunga segertoner. Men just nu sjunger vi nederlagstoner - sånger för oss som kämpar en långsam kamp mot döden, en sång för oss som sakta viker ner oss men fortsätter att bekänna oss till Kristus. En sång för oss som likt frälsaren kippar efter andan och endast har den Gud som kan göra något av inget att hoppas på.
 
"Men det som är dåraktigt för världen utvalde Gud för att låta de visa stå där med skam, och det som är svagt i världen utvalde Gud för att låta det starka stå där med skam, och det som världen ser ner på, det som ringaktas, ja, som inte finns till, just det utvalde Gud för att göra slut på det som finns till." 1 Kor 1:27-28
 
 
 
Kommentera inlägget här: