Visheten är lekfull
Kategori: Kristen tro
Jag vet inte vilken bild som kommer upp i huvudet på dig när du hör ordet vishet. Kanske vissa tänker på en man med långt, vitt skägg som sitter på ett högt berg och ser harmonisk ut. Kanske vissa tänker på en man i tweedkavaj som sitter begravd under tunga volymer av viktiga böcker. Kanske någon tänker på er gamle mor eller far vars grova arbetarhänder fattar dina vid köksbordet och delar med sig av livserfarenhet som når längre bak än världskrigen och djupt ner i släktens gemensamma minne. När Bibeln beskriver Visheten är den som en kvinna som bjuder in till fest!
Visheten beskrivs som en person i Ordspråksboken och den kläs i en kvinnas gestalt. När Bibeln tänker på Visheten finns det en hel del glädje i det som beskrivs. Visheten är glad och strålande och lockande. Visheten beskrivs som källan till Guds glädje. Visheten ”...lekte i hela [Guds] värld och gladde sig med människorna.” Att ställa sig vid Vishetens dörr och knacka på, det är sann lycka och glädje. Visheten har ordnat med gott kött och vin, Visheten har dukat bordet och bjuder in alla att komma och äta och festa tillsammans med henne.
Så vishet har att göra med glädje, där det finns sann vishet där finns glädje. Visheten präglas av en sorts lekfull och vacker glädje, en sorts festivalstämning! Men vad är egentligen vishet – är det att kunna många olika begrepp som: ontologi, ecklesiologi osv.Eller är det något annat?
Det finns ytterligare en egenskap som bjuder in till fest i Ordspråksboken. Låt oss läsa Ord 9:13-18! Dårskapen bjuder också in till fest. Men resultaten är helt olika – den som kommer till Visheten kommer till livet. Men den som kommer till Dårskapen störtar sig själv ner i dödsriket. Det är alltså helt olika vägar: livets och dödens väg! Dessutom kan vi märka att Dårskapen bjuder in till en betydligt mer torftig fest. Det är stulet bröd och vatten, en torftig fängelsediet! Dårskapen leder till ett torftigare liv.
Detta med att vattnet är stulet tänker jag också visar på vad Dårskap och Vishet handlar om. Det har att göra med etik, hur man väljer att leva sitt liv (Ord 8:12-13). Visheten handlar om att leva sitt liv inför Guds ansikte. Det vill säga att inse att det finns en helig Gud. Vandringen i riktning mot den guden är sann Vishet. Vishet är alltså något väldigt praktiskt. Dårskapen å andra sidan beskrivs som något vulgärt, som skriker och bjuder in människor att följa sina lägsta instinkter. Skillnaden är att leva i Guds ljus eller i sitt eget mörker.
Jag tänker ibland, när jag reflekterar över mitt liv att rättfärdigheten är sin egen glädje. Den ger en djup grundglädje. När jag däremot syndar medvetet får jag kanske en tillfällig adrenalinkick av det, men det finns också något djupt otillfredsställande, något rastlöst och skavande med att göra det. Synden skapar en rastlöshet och flyktighet. Att följa Herren är något glädjande, det är som en stilla karneval som drar in i livet, en oväntad glädje.
Det finns två olika sorters måltider som vi bjuds in till i Ordspråksboken. Vi kan antingen bli livnärda av Vishetens bröd och vin eller av våldets vin och bröd som de gudlösa väljer (4:17). Nu är det dags att låta Visheten få ännu mer färg och form! Känner ni till någon som i Nya testamentet bjuder in till måltider med bröd och vin? Känner ni till någon som beskrivs som existerande innan skapelsen och någon som ”föddes innan djupen blev till”? Söndagsskolesvaret är såklart Jesus! Ännu mer intressant blir det om vi lyfter in en apokryf text (Vis 7:24-30) och jämför detta med te x Kol 1:15-17 och det faktum att Jesus beskrivs som den som gör allting nytt i Uppenbarelseboken! Skillnaden är att Nya testamentet går ännu längre än Ordspråksboken och beskriver Sonen som oskapad och själv Gud, här finns en djupare uppenbarelse (Joh 1:1).
Vad innebär detta? Jo, Visheten beskrivs som en källa till glädje och Visheten beskrivs som något oerhört praktiskt och Visheten beskrivs som Guds avbild. Det innebär att efterföljelse av Jesus är sann vishet, att traska efter i Jesu fotspår är insikt. Att ta små steg i taget i att bli lik Jesus, det är vad sann vishet innebär. Det finns ingen vishet som inte är Jesus eller ett återsken av Jesus. Det är där vi lär känna Guds vishet (1 Kor 1:24). Att följa Jesus är en källa till djup glädje. Att ta små steg i taget i nasaréens fotsteg kommer inte ge dig ett enkelt liv. Det kommer inte att vara enkelt för dig, för det kommer att gå emot dina låga instinkter. Men det kommer att ge dig glädje! Det kommer att vara som en stilla orkan av glädje som drar in i ditt liv. Syndens rastlöshet och bröd i lönndom kommer inte längre att räcka för dig för du har fått Jesu bröd och vin. Att följa Jesus är att återigen bli mer lik Gud, när vi kopplas samman med Guds avbild så kommer det att leda till att vi långsamt mer och mer reflekterar Guds härlighet, vi kommer bli mer och mer Guds avbilder. Guds generositet och godhet kommer att börja prägla oss på alla möjliga olika sätt och öppna upp vårt slutna jag för djup glädje och gränslös godhet. Syndens rastlöshet kommer att nå sitt slut.
Jesu väg, Vishetens väg, är också i motsatsförhållande till våldet, att välja att äta Jesus bröd och vin, att delta i hans kropp, är att vara beredd att ge sitt liv för sina vänner och fiender. Att inte svara dem med onda ord utan sanning när de talar illa om oss. Att inte svara med våld mot våra fiender. Visheten är att avstå från brottets bröd och våldets vin och detta är något vi påminns varje gång vi firar nattvard, att vi väljer den visa vägen, jesusvägen. Att fira nattvard är också att delta i en Vishetens fest, att delta i den festival som Visheten bjuder in till. Det är att sitta bland de sju pelarna vid det dukade bordet och inse att Visheten, vår glädje sitter med oss och äter. Att Guds ansikte lyser över oss när vi tar emot brödet och vinet.
Något ytterligare som är intressant med denna bibelord är att Visheten beskrivs som en hon. Vissa kvinnor har svårt att identifiera sig med Jesus – han är trots allt en man, han kan inte veta om alla de olika speciella problem som kvinnor har. Gud beskrivs ju ofta som han dessutom. Det som är spännande med vårt bibelord är att Jesus, som är den absoluta centrumet i kristen tro, innan sitt människoblivande beskrivs i kvinnliga termer. Kanske är detta en fingervisning till oss om att Gud inte kan kan låsas in i våra förutfattade meningar när det kommer till manligt och kvinnligt, inte ens Jesus kan låsas in. Jesus kan beskrivas – innan sitt människoblivande – som en kvinna som bjuder in till fest. Kanske vill Gud med detta visa att varken kvinnor eller män ligger utanför Guds räckvidd – han vill nå dem båda och han vill att både kvinnor och män ska följa Vishetens väg som är Jesu väg.
Slutligen vill jag ta fasta på detta: ”Jag lekte i hela han värld och gladde mig med människorna”. Ibland kan efterföljelsen beskrivas som ett ok som tynger ner människor. Och det är klart – det finns ett element av korsbärande i all sann efterföljelse. Men samtidigt så kan kanske efterföljelse också ses som en sorts lek – där vi lär oss improvisera och ha roligt. Ett av de vanliga invändningarna mot att ta Jesus på allvar är att det inte är ansvarsfullt. Jesus vill att vi ska vara som blommorna och fåglarna som lever av Guds nåd och gåvor och inte oroar sig för morgondagen. Allvarliga människor tycker att det låter ansvarslöst – men kanske en sorts helig bekymmerslöshet är det som behövs. Vi fokuserar på leken ”Följa Jesus” och går helt bekymmerslöst upp i den. När vi är mindre intresserad av att ta ansvar och istället deltar i den lek och glädje som Jesus bjuder in till, kanske gör vi då världen vår störst tjänst. Världen behöver glädje, världen behöver något annat än sina vanliga mönster. Och kanske kan den få det just genom sådana som bekymmerslöst följer det lekfulla Lammet vart det än går. Ska vi ge åt tiggaren? ”Vad händer om han köper dåliga grejer, som alkohol?”, säger den ansvarsfulle. Ge bekymmerslöst till tiggaren för Kristus vill det – bjud till fest och ät tillsammans och lära känna dem och se om han har djupare problem. Var fri och lita på Jesus.
En av de finaste komplimanger som jag fått är att jag samtidigt har en oerhört kärv bild av evangeliet. Att jag säger: ”Det står faktiskt 'ge åt alla som ber dig'” och ”Det står faktiskt: 'ta ditt kors'” samtidigt som jag av den här personen beskrevs som en glädjefylld och lekfull person. Med risken att jag upphöjer mig själv kan jag tänka att det skulle vara ett gott omdöme om kristna. Det vore ett visligt omdöme.
