Martin Buber: Den som inte kan säga Du kan inte tjäna Gud.
Kategori: Tankar
Martin Buber (1878-1965) var en judisk filosof. Buber menar att det finns två grundord, inställningar, som en människa kan ha till sin omvärld. Det första är Jag-Du. Det innebär att träda in i en relation av ömsesidighet, där Duet är något som jag tar in som en helhet, något som formar mig, och något som får mig att se världen genom Duet, som kan vara en människa eller något annat. Jag-Det är den andra relationen. Då ser Jag saker som Det, som ting som kan klassficieras genom vissa egenskaper och dessa egenskaper kan jag använda för egen fördel. Jag-det är en relation som kan vara både till en människa eller något annat.
En modern filosof menar, att en människa nödvändigtvis tror aningen på Gud eller på "avgudar", det betyder på något slag av ändligt gott - sin nation, sin konst, makten, vetandet, penningförvärvet, "det ständigt nya erövrandet av en kvinna" - något som blivit henne till ett absolut värde och har ställt sig mellan henne och Gud. Man skulle bara behöva påvisa för henne det villkorsbundna i detta goda, "krossa" avgudarna, och den avledda religiösa akten skulle av sig själv återvända till sitt rätta föremål.
Denna uppfattning förutsätter, att människans förhållande till det av henne "avgudade" ändliga goda till sitt väsen skulle vara lika förhållandet till Gud och skilja sig bara när det gäller föremålet; ty bara om så vore fallet, kunde det blotta ersättandet av det felaktiga föremålet med det rätta rädda den som går fel. Men en människas förhållande till det "särskilda något", som bemäktigar sig den högsta värdepostionen i hennes liv och tränger undan evigheten, är ständigt inriktat på att lära länna och begagna ett Det, ett ting, ett njutningsobjekt. Ty endast detta förhållande kan stänga utblicken mot Gud: på grund av det-världens ogenomtränglighet; den Du-sägande relationen öppnar den ständigt på nytt. Den som behärskas av den avgud han vill vinna, äga och behålla, den som är besatt av vilja att besitta, har ingen annan väg till Gud än omvändelsen, vilken betyder en förändring inte endast av målet utan själva beskaffenheten i hans rörelse. Man botar en som är besatt i det man väcker och uppfostrar honom till förbundenhet, inte därigenom att man leder över hans besatt på Gud. Om någon förblir i besatthetens sinnesbeskaffenhet, vad betyder det då, att han inte längre anropar namnet på en demon eller på en varelse som vanställs till något demoniskt för honom, utan istället anropar Gud? Det betyder att han numera hädar. Det är en hädelse, när någon, efter det att hans avgud störtat ner bakom altaret, vill erbjuda Gud det oheliga offer som staplats upp på detta vanhelgade altare.
Den som älskar en kvinna på det sättet, att han gör hennes liv närvarande i sitt eget, får erfara, att Duet i hennes ögon låter honom skåda in i en stråle av det eviga Duet. Men den som har begär efter "ständigt nya erövringar" - för hans begär vill ni hålla fram en fantom av den Evige? Den som tjänar sitt folk i det omätliga ödets stund - om han är villig att ge sig själv åt det, då tjänar han Gud. Men den för vilken nationen är en avgud, till vars tjänst han brukar allt, därför att han i dess bild dyrkar sin egen - menar ni, att ni bara behöver väcka avsmak för detta hos honom, så skulle han skåda sanningen? Och vad skulle det betyda, att någon behandlade till och med pengar, den förkroppsligade livlösheten, "som vore de Gud"? Vad har vällusten i att roffa åt sig och bevaka sina skatter gemensamt med glädjen i den Närvarandes närvaro? Kan mammonsträlen säga Du till pengarna? Och vad skall han ta sig till med Gud, om han inte har förmågan att säga Du? Han kan inte tjäna två herrar - inte heller den ene efter den andre; han måste först lära sig att tjäna på ett annat sätt.
Den genom utbyte av föremål omvände "äger" nu ett fantom, som han kallar Gud. Men Gud, den eviga Närvaron, låter sig inte ägas. Ve den besatte, som menar sig besitta Gud!
