Anton Karl David

Det är nu ett år sedan jag tillträdde tjänsten som pastor i Finnerödja Frikyrkoförsamling, också känd som Tallstigskyrkan. Det har varit ett år fullt av överraskningar och av lärjungaskap. Jag hade här tänkt att dela med mig av några av de erfarenheter jag gjort. 

 

Jag har gått från att till största delen umgås med de som är min ålder och som har någon koppling till en högskola. Nu  är det så att för det mesta umgås med de som är betydligt äldre än mig, och dessutom ganska annorlunda gentemot mig. Det har varit ett betydande, och ganska välgörande, skifte och en del av lärjungaskapet eftersom det gjort att jag får forma vänskapsband till de som inte är lika mig. Dock måste jag säga att jag saknar den glada studentvännerna. Men det är något med städer som gör att vi bara umgås i våra egna smala kretsar. Aldrig har jag kommit fått möta en sådan spännande pallett av olika sorters människor som när jag flyttade till Finnerödja. Här finns teologiskt sakunniga fransmän, Jehovas vittnen, människor från Afganistan och församlingsmedlemmar som är äldre än mig och ser på världen på ett annorlunda sätt.

 

Jag har också stött på psykisk sjukdom, inte personligen då, men hos andra. Det är något som fått mig att se en annan värld. En psykriatisk värld som inte alltid är trevlig. De i marginalen avslöjar för oss hur världen egentligen är beskaffad. Det är därför Gud säger åt oss att ständigt ha den faderlösa, änkan och invandraren för våra ögon. Dessa mina minsta som ibland kan vara Guds tjänare på oväntade sätt.

 

Sen har vi förstås potatislandet, odlandet. En sorts motståndshandling i en värld där vi befinner oss längre och längre från matens ursprung. En tyst protest och ett vänskapssamarbete. Att göra sin egen mat påminner oss om slitet andra lägger ner på resten av det vi äter. Och det borde påverka våra matvanor.

 

Även i migrationsprocessen har jag fått en mer direkt inblick. Vi är inte så välkomnande som vi tror. Må Kristus hjälpa kyrkan att bli ett gästfritt sammanhang.

 

Jag har också, något som jag aldrig någonsin trott, blivit inblandad i en liten förening som verkar för interreligiös dialog. Inte den urvattnade "låt-oss-alla-komma-överens-och-bli-en-lydig-civilreligion"-typen, utan en ganska intressant sådan. Jag har fått höra mångas historier och lärt mig mycket. Det har också hjälpt mig att bättre formulera min kristna övertygelse.

 

Det är också snart ett år sedan podden Aten och Jerusalem startade. Ett fantastiskt roligt projekt som jag och Simon är lite stolta över och som jag hoppas ska kunna vara till någon form av nytta för frikyrkan och andra intresserade. Kanske som en hjälp att växa i tro och torfasthet till Kristus. Vi hoppas kunna utveckla podden i framtiden, vi får se.

 

Överlag har tiden här varit en rik upplevelse. En unik upplevelse. Ett lärjungaskap. Kanske är det mer jag som sett något än det är andra som sett något hos mig.

 

- Efter den Heliga Birgitta.