Anton Karl David

 

Det är en minst sagt händelserik dag, med händelser som får det mänskliga hos Jesus att hamna i centrum. En dag av smutsiga fötter, gemenskap, svek, ilska och ångest.

 

Läs gärna Mark 14:17-42 för att få en helhetsbild.

 

Vi kommer in i historien då de precis har avslutat påskmåltiden, med fottvättning och nattvard och beger sig iväg. Det här är min tolkning av vad som kan ha hänt (så läs gärna originaltexten först).

 

Med rena fötter och mätta av all mat går lärjungarna och Jesus tillsammans ut till en lund full av olivträd, Getsemane. Natten är ljummen och en lätt vind råder. Jesus ber Petrus, Jakob och Johannes att följa med en bit bort. De sätter sig tillrätta under ett träd och Jesus går iväg en liten bit för att be.

Väl i ensamhet kommer ångesten. Den går inte att värja sig mot. Det hjälper inte att skrika, det hjälper inte att spjärna emot. Det som ska hända kommer hända och Jesus ber: ”Gud min far, jag vill inte, låt mig slippa om det går.” Han ber i sådan ångest, att svetten droppar som blod ner på marken. Jesus behöver stöd och går bort till sina vänner, men hittar dem sovandes. Han ber dem: ”Snälla be och vaka med mig! Jag behöver ert stöd!”

Återigen går Jesus och ber: ”Låt mig slippa det här hemska. Men låt det ske som du vill. Far, Din vilja är min vilja.”

Därefter går Jesus bort till lärjungarna under trädet. Och lärjungarna sover. De har haft en lång dag. Suttit på en spännande, men möjligtvis något utdragen påskmåltid och inte minst, ätit en massa mat. Nu är det sent på kvällen och de vill inget hellre än att sova. De anar vad som väntar och är ledsna, men förstår verkligen inte vidden av det. De fattar inte heller vilket helvete Jesus befinner sig i.

Men nu kan de inte längre somna om. På håll ser de hur en upprörd skara män med påkar och vapen närmar sig. Tiden har blivit inne för Jesus att utlämnas i människornas händer.

 

Jesus känns så vansinnigt ensam här i Getsemane. Gud är med, men hans vänner sover och han vet vad som väg att hända. Att dö genom att spikas upp på plankor och hänga där tills man inte orkar andas längre får nog vem som helst att vilja krypa ihop i fosterställning eller lägga benen på ryggen och fly. Men observera att Jesus inte springer därifrån, snor en åsna och rider långt långt bort från Jerusalem. Han visste vad som skulle hända, han skulle ha kunnat sticka, men han gör det inte!

Han säger som det är: Gud jag vill verkligen inte dö på detta vidriga hemska sätt, men Låt Din vilja ske. För Din vilja, är Min vilja. 

Jag tror att Gud skulle kunna ha låtit Jesus slippa. Han kunde säkert ha skickat ett gäng änglar och hämtat hem honom på direkten. Men Jesus ville trots allt dö för människorna. Guds vilja var Jesu vilja. Den gudomlige Jesus och den mänskliga Jesus får trots allt plats i samma kropp.

Kanske har hans lidande i Getsemane även en dimension som jag inte förstår. En dimension som innehar våndan av att bära världens synd och förtvivlat ropa ”Min Gud, min Gud varför har du övergivit mig!” Den delen kan jag nog inte förstå i detta liv.

På något sätt tycker jag att Getsemanestunden är hoppingivande, trots all sin ångest. Det visar på samma sätt som när Paulus skriver i Romarbrevet 8:35-36, 38-39 att ingenting kan skilja oss från Guds kärlek. Inte nöd, inte ångest, inte fara, inte död. Jesu lidande i Getsmane gör på något sätt hans offrande av sig själv ännu större och ännu mer fantastiskt.

 

 

  

 

Jesus, du som gjorde Gud så begripligt mänsklig

Med fotsvett och skrattrynkor

Glädje, ångest och rungande ilska. Trötthet och dålig mage

Och så denna stora stora kärlek.

Som fick dig att välja att dö för oss, trots allt