Andra Advent - Platon, Paulus och Advent
Kategori: Kristen tro
Idag, den andra advent, skriver Joseph Danielsson på bloggen. Joseph studerar filosofi. Han gillar Monty Python,
kebab och andra absurditeter.
Anton kom till mig i ödmjuk bevekelse för ett par månader sen och yppade sin trängtande önskan efter filosofiskvägledning. Han besvor sig över att hans blogg ej funnit sådan fullkomlighet som den filosofiska tankeverksamheten uppvisar. Nej förlåt, det där var överdrifter från min sida. Varken den gode Anton eller jag skulle upphöja filosofin till något den inte har täckning för. Men tillåt mig att ändå skriva något i egenskap av filosof såhär denna andra advent. Jag är övertygad om att all sanning är Guds sanning, det är Gud som äger den. Men Gud äger inte bara den som en slags egenskap, Gud är yttersta uttrycket för sanning genom att vara sanningen personifierad. Jesus säger om sig själv att han är ”vägen,sanningen och livet” i Johannesevangeliet 14:6. Sanningen leder oss till Jesus, därmed kan vi söka sanning i många olika ställen utan att vara rädda.
Tillåt mig därmed reflektera över något filosofen Platon tänkt och samtidigt låta Bibeln utmana, bekräfta eller tillrättavisa de tankar som uppkommer. Följ med på en tankeresa och skräms inte av att vi börjar i Platon, jag är inte en klåpare som måste citera någon filosof varje gång jag skriver, det råkade bli så nu och det blir förresten väldigt bra i slutet. Först kommer tankarna från Platon, sedan går vi vidare till Paulus i Bibeln och sist landar vi i advent.
I bok 4 av verket Staten funderar Platon över själen. Platon ställer upp främst tre delar eller beskaffenheter/förmågor hos själen, dessa är förnuftet, begäret och modet. Förnuftet är för Platon den tänkande egenskapen, begäret är detta med vilket en person älskar, hungrar, ja känner eller drivs av olika drifter. Ordet begär kan associeras som något negativt för vissa, drifter kanske då är ett bättre ord att översätta det med. Orden begär och drift kommer användas likadant här. Argumentationen hos Platon består främst i att uppvisa skillnader mellan dessa olika förmågor hos själen. Skillnaden blir som tydligast enligt Platon i och med att det finns en strid mellan förnuftet och begäret vid olika tillfällen. Det begäret driver mot är inte alltid det förnuftet vill, de vill dra åt olika håll. Därmed är de inte en och samma sak.
Relationen mellan förnuft och begär består mycket i strid i Platons framställning, detta kan jag spontant hålla med om är rätt i vissa fall. Det verkar ibland finnas en inre strid hos mig vad jag med mitt förnuft vill göra och det jag ibland dras till att göra. Jag tänker att denna relation är försvarbar om man tänker sig att drivkraft mot både rätt eller fel finns hos själen, detta är väl också själva grunden till att moralen ens ska kunna finnas. Om det rätta finns behöver det finnas något som också är fel att välja mellan. I vissa fall får förnuftet vara det som driver mot det rätta och begäret vara det som driver mot det som är fel. Men förnuftet kan likaväl gå mot det som är fel och begäret mot det som är rätt, alla begär eller drifter kan inte sägas vara felaktiga, att hungra är till exempel inte fel. Grundläggande begär är naturliga, men ligger den moralfilosofiska värderingen om ett felaktigt begär i vart man riktar detta naturliga och goda begär? Jag tror så är fallet.
Vi har som människor drifter som i sig är goda, men när de riktas fel blir de vridna och till slut destruktiva. Begäret och längtan efter Gud är det mest grundläggande och viktiga vi människor har, vad ligger i denna längtan då? Längtan finns i det fullkomliga, vår själ längtar efter det som verkligen tillfredsställer och består. Vid närmare eftertanke och analys kan vi igenkänna många av våra förehavanden som ett egentligt uttryck för det gudomliga, det fullkomliga. Speciellt destruktiva begär är vid en prövning något vi försöker göra till något som verkligen tillfredsställer, det är detta våra felaktiga begär säger oss: ”Du kommer finna frid och tröst för din själ”. Detta varar en stund men försvinner snabbt och lämnar oss ännu djupare ner i mörkret och hopplösheten än vad vi var innan. Det är alltså inget att rekommendera, det som verkligen tillfredsställer är Gud själv.
Paulus skriver i Romarbrevet kapitel 7 om en strid mellan två naturer eller viljor som finns hos honom verserna 14-25:
Vi vet att lagen hör till det andliga. Men själv är jag av köttslig natur, såld till slav under synden. Ty jag förstår inte mitt sätt att handla. Det jag vill, det gör jag inte, men det jag avskyr, det gör jag. Men om jag gör det jag inte vill, då medger jag att lagen är något gott. Då är det inte längre jag som handlar, utan synden som bor i mig. Jag vet att det inte bor något gott i mig, det vill säga i min köttsliga natur. Viljan finns hos mig, men inte förmågan att göra det som är gott. Det goda som jag vill, det gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag. Men om jag gör det jag inte vill, då är det inte längre jag som handlar, utan synden som bor i mig. Jag har alltså upptäckt att eftersom det onda finns hos mig så är lagen något gott för mig som vill göra det goda – i mitt inre bejakar jag ju Guds lag. Men jag ser en annan lag i mina lemmar; den ligger i strid med lagen i mitt förnuft och gör mig till fånge hos syndens lag i mina lemmar. Jag arma människa, vem skall befria mig från denna dödens kropp? Men jag tackar Gud, genom Jesus Kristus, vår herre! Lämnad åt mig själv tjänar jag alltså med mitt förnuft Guds lag och med min köttsliga natur syndens lag.
Här verkar Platons uppdelning mellan förnuftet och de felaktiga begären finna en parallell i Paulus. Paulus beskriver vidare två viljor som tillhör den andliga och den köttsliga naturen och att det finns en strid mellan dem. Detta är nog inget nytt för den som är kristen och för den delen den som inte är kristen om man tänker efter. Det som är intressant och viktigt är att den verkliga viljan finns i den andliga i texten, även om man inte alltid gör det goda. Detta stämmer också överrens med att man genom att vara i Kristus har fått en ny natur, Paulus skriver i andra Korinthierbrevet 5:17-19:
Den som är i Kristus är alltså en ny skapelse, det gamla är förbi, något nytt har kommit. Allt detta har sitt upphov i Gud, som har försonat oss med sig genom Kristus och ställt mig i försoningens tjänst. Ty Gud försonade hela världen med sig genom Kristus: han ställde inte människorna till svars för deras överträdelser, och han anförtrodde mig budskapet om denna försoning.
Den nya natur vi får del av som kristna vill det goda, under allt och även om vi ibland gör det som är ont. Fråga dig själv följande fråga: Vad längtar jag djupast efter? Jag tror du kommer finna att Gud är detta djupaste. Denna natur är något nytt som kommit i och med Jesus Kristus, vi får del av den genom att tro på, överlämna våra liv och låta Jesus leva genom oss. Denna natur är en försmak av det himmelrike som Jesus kommit med och som kommer tillfullo realiseras en dag. I advent påminns vi att en frälsare föddes, Jesus Kristus. Om man tror att Jesus redan kommit och kommer komma tillbaka en dag så kan advent innebära en påminnelse på den framtida dag Jesus återvänder för att fullt ut göra himmelriket verkligt. Den dagen är något att längta efter då vår inre strid bland annat kommer vinnas av vår nya natur för gott.
