Språk, tro och sanning hos Dostojevskij
Kategori: Allmänt, Kristen tro, Tankar
av Rowan Williams
Det här blir den sista boken i sommarens läsning. För nu börjar skolan, och andra läsplikter tar vid. Jag har någon form av förkärlek för rysk litteratur och då särskilt för Dostojevskij så det kan väl vara lämpligt att sluta här.
Boken som jag läst handlar alltså om Dostojevskij och är skriven av före detta ärkebiskopen av Canterburry Rowan Williams. Det är en ganska så tung bok, akademisk. Djup. Men jag märker att den gjort avtryck hos mig. De två senaste blogginläggen är på olika sätt ganska påverkade av de tankar som ges uttryck för i boken. För att
kunna läsa den här boken med någon så när behållning bör man ha läst ut "Brott och straff", "Onda andar" och "Bröderna Karamazov".
Det boken diskuterar är till stor del är sanning. Vad är sant och vad är vi människor skyldiga varandra?
Dostojevskij tar spjärn mot de ateistiska och nihilistiska tendenserna i sin samtid. I en värld utan Gud är det enda som består den enskilda människans godtyckliga vilja. Detta gör att ingenting egentligen är att föredra framför det andra. Om Gud inte finns så är allt tillåtet. Hos många av Dostojevskijs karaktärer tar sig detta uttryck i självutplåning. Allt som inträffar i världen är bara händelser utan mening och sammanhang, tyngden av denna vetskap knäcker bland annat Stavrogin i "Onda andar".
Andra radikaler i Dostojevskijs böcker försöker påtvinga sin vilja på andra. De försöker bli ett sorts författare över andras liv och manipulera dem till att godta ens egna vilja som normativ. De använder människor blott som medel för sina egna mål, och vill inte ha någon verklig dialog med dessa. Detta är det verkligt demoniska hos Dostojevskij.
Motsatsen är att leva sitt liv i förhållande till en större existens. Det heliga. Att ha Kristus framför sina ögon. Det handlar alltså om att antingen leva sitt liv som om den egna viljan var det enda som spelade någon roll eller utifrån ett större mönster.
Det som Wiliams menar att man kan se hos Dostojevskij är att sanningen alltid är bräcklig och kan bli emotsagd. Den är inte påtvingande, den försöker inte tvinga in människor i ett hörn. Precis som när Kristus blev människa, och kunde förföljas och förlöjligas så kan sanningen alltid bli det. Detta märks i hur böckerna skrivs. Dostojevskij behandlar sina meningsmotsåtndare med respekt. Ofta verkar det som om det är de som vinner diskussionerna i boken. Sannigen står inte otvetydlig. Det Gud, och som heliga människor i Dostjovskijs böcker vill, är inte att behandla människor som medel för ett större mål. Istället försöker de äntra in i en dialog med dessa människor. Där trons ljus får lysa och visa på ett alternativt sätt att leva på, ett nytt sätt att se på saker. Det djävulska består i att separera sig och låta sin egen vilja bli allt som spelar någon roll, det gudomliga är att ge sig själv för någon. Att kliva in i en verklig dialog med någon och engagera sig i den personens situation.
Bra bok, men svår. Jag reserverar mig för att jag kan ha missförstått en del.
