Anton Karl David

Den här predikan finns också att lyssna på som en så kallad ljudfil/podd. Antingen här eller på iTunes.

 Matt 21:12-17

Nu har Jesus verkligen ställt till det för sig. Snickerboa kommer inte räcka på långa vägar. Förut har Jesus mest bråkat med fariséerna men nu tar han sig an översteprästerna och till råga på allt på deras hemmaplan. Fariséerna var inte särskilt mäktiga. De var folkliga ledare, deras respekt byggde på att folket såg dem som föredömen. Det är skillnad gentemot översteprästerna. Översteprästerna har inte bara good will. De har makt. De är sammankopplade med den romerska övermakten. Rom och prästerskapet var sammanflätat. Om de vill kan de röja Jesus ur vägen. De har kontakterna. De har pengarna. De har templet. Från och med denna stund är Jesu öde beseglat. Slutet är nära.

Så varför gjorde Jesus detta? Vad var det han for ut emot? Varför iscensatte han denna profetiska protest?

För att svara på det måste vi se på vad templet var för något. Templet var tredelat med ett yttre förgård, ett heligt område dit bara prästerna fick gå och det allra heligaste som ingen hade tillgång till förutom översteprästen en gång om året. Templet förstods som en sorts bild för hela världen med ett hav i brons (1 Kung 7:23-24) och med skapelsen i form av blommor och växter utsirade i väggarna på det heliga (1 Kung 6:18). Denna tanke levde i högsta grad kring denna tid. ”Det allra heligaste är gjort för att korrespondera mot den högsta himlen. Det yttre heliga gjordes för att korrespondera mot jorden. Och förgården för att korrespondera mot havet.” (Rabbi Phinehas ben Ya’ir, 100-talet e.Kr)” Enligt en överstepräst som hette Simeon var därför tempeltjänsten det som upprätthöll världen. Varför det? Jo, det här är den plats där Gud erbjuder försoning för hela världen. Det här är platsen där Gud bevisar sig som den som vill försoningen. Han erbjuder folket ett sätt att komma undan sina synder, att börja om, att få frihet. Symboliskt eftersom templet tänktes representera hela världen, är det här platsen där Gud erbjuder världen försoning, där han ger den en ny chans år efter år. Genom att Gud erbjuder människor möjligheten att ge tillbaka till honom det som han skapat, och det som är heligt: djurens blod, skapar Gud en försoningsväg (1 Mos 9:4-6). Därför var offersystemet viktigt. Det pekade mot att Gud är den gud som vill försoning.

Templet var också platsen för Guds koncentrerade närvaro (2 Krön 5:13-14). Här visade Gud att han ville bo mitt ibland människorna, att han vill vara deras Gud. Han låter därför all sin härlighet fylla templet, som en bild på detta, att Gud vill bo mitt bland människorna. Mitt i skapelsen. Templet är en symbol som pekar mot det faktum att Gud vill vara en närvarande Gud.

Samtidigt finns det i Bibeln en stark kritik mot templet. Att det blivit något annat än den symbol som den är tänkt att vara, att den har blivit en ursäkt för att leva i orättfärdighet och orättvisa, snarare än en plats dit man kommer för att söka försoning (Jer 7:1-11). ”Här är Herrens tempel, Herrens tempel, Herrens tempel!” Templet blir en ursäkt för att fortsätta som vanligt, att be till falska gudar, att förtrycka, hata och döda oskyldiga och pressa dem på pengar. Templet täcker över dessa synbder. Istället för att vara en vacker symbol blir det något vidrigt, ett rövarnäste där man vänder och vrider sig på folk och sliter sönder dem. Där man säljer den fattige för några duvors skull.

Kritiken blir så stor att folket faktiskt några år innan templet slutligen förstördes gick till angrepp mot de som sålde och växlade pengar på ”basaren” i templets förgård. Man gick dit och brände upp listorna där skulderna fanns antecknade. Templet hade blivit motsatsen till det det var tänkt att vara istället för att vara en plats där skulder avskrivs hade det blivit en plats där skulder lastades på människor.

Templet hade blivit något problematiskt. Alla ropade: Herrens tempel! Men glömde bort vem Herren är. Templet skymde Herren. Gud är den som vill världens försoning och omvändelse, den som vill rättvisa, Gud är den som vill bo bland sitt folk på en upprättad värld. Istället blir templet fetisch, en avgud. En ursäkt, en garant för att allt är väl och att vi kan forsätta som vanligt med religiös legitimitet.

Därför går Jesus till angrepp mot templet. Han välter bord, så att pengar flyger all världens väg. Han välter stolar. Han skriker och gormar. ”Det här ska vara ett bönens hus för alla folk! Platsen för Guds närvaro! Där Gud symboliskt fyller världen! Ni gör det till en marknadsplats, till en plats där man pressar fattiga på pengar. Där man glömmer allt vad rättvisa och godhet heter!”

Men det är inte bara så att Jesus går till rätta med något som blivit missbrukat. Han ersätter det han går till angrepp mot– med sin kropp. Ja, med sin kropp! Jesus Kristus är den plats där Gud erbjuder hela världen försoning (Kol 1:14-20). Jesus Kristus är den i vilket allting blivit skapat och det är i honom som hela världen upprätthålls. Templet tänktes representera hela världen och genom tempeltjänsten så upprätthölls världen. Men Jesus fanns innan templet, det verkar alltså som om templet var tänkt som en bild på Jesus Kristus och hur han är den som upprätthåller världen. Genom Jesu offer ger Gud hela världen möjlighet till en ny chans, en chans till förnyelse och till återupprättelse. Om Gud förut lät människorna ge av det han gett dem för att få försoning, ger Gud sig nu fullständigt och hela sig. Jesu öde beseglas när han går till doms mot templet, det kommer leda mot korset. Och här i kommer ett offer som för alltid ersätter templet. Gud ger av sig själv, han låter sitt eget blod rinna ner för nyhyvlade plankor. Gud ger av det mest dyrbara – sitt eget liv, det som flyter i blodet. Det mest heliga, det som inte får utgjutas, det ger Jesus självmant och så försonas himmel och jord.

Jesus är platsen där Gud verkligen låter hela sin fullhet bo! Han är ett vandrande och talande tempel. Han är Gud närvaro som går i skinn och sandaler. Det som händer när Jesus kliver in i templet är som att det sprängs inifrån. Det är som om något helt nytt händer. En starkare närvaro än vad som är möjligt kliver rakt in i templet och renar det från all orättfärdighet är. Där Gud är frodas rättvisa, där döms ondskan. Där döms girighet och småaktighet och viljan att sko sig på andra. Där välts bord och stolar rycks undan. I kung Davids efterföljd, för att fira att han intog Jerusalem kanske, infördes ett godtyckligt och orättfärdigt förbud, inga blinda och lytta får komma in i Herrens hus (2 Sam 5:8). Men när Jesus kommer till templet sprängs denna orättfärdighet bort inifrån, för Jesus är Guds närvaro. De blinda och lytta kommer till Jesus. De kommer dit de är hindrade av orättfärdighet. Och Jesus låter dem komma och han helar dem! Han gör dem friska. Jesus besegrar det som är ont. Han ger syn och stadga åt leder.

Ja, det som sker är så märkligt, så nytt, att översteprästerna är stumma. De som däremot kan uppfatta det är barnen. De kan se det nya som Jesus för med sig och de kan se att det är gott! De ropar därför ”Hosianna Davids son!” Här är den nya rättfärdiga Davidskungen, här är den som kommer med Guds närvaro. Här är den som gör allting nytt. Det är bara barn och spädbarn, de som är nya i världen, som inte förskräcks av det nya som Jesus för med sig. Deras munnar blir källor till lovsång till det som Gud gör genom Jesus Kristus.

Så kommer då enmiljonkronorsfrågan! Vad innebär detta för oss? Det mest populära begreppet för att tala om de kristna hos Paulus är att vi är ”i Kristus”. Vi är i templet Kristus. Jesus är det templet som försonar oss. Kristus är den plats som gör oss hela och försonade med Gud. Kristus är den väg som leder oss till Guds täta närvaro. Ingen kommer till Fadern utom genom Kristus. ”I Kristus” blir vi därför präster som får gå kungsvägen fram till Gud. Men Gud kan också låta den helige Ande bo bland oss, eftersom vi är ”i Kristus”. Vi är hela och rena. ”I Kristus” blir vi därför också ett tempel för världen. En plats där Gud bor och verkar, församlingen är denna plats ett tempel mitt i världen (1 Kor 6:19-20). Detta är både något mycket vackert och något mycket skräckinjagande. VI är ett tempel för Gud! Och ibland går Jesus till angrepp mot tempel.

Frågan är då: vad skulle Jesus gå till angrepp mot i vår gemenskap? Vad skulle han driva ut, vilka stolar skulle han rycka undan? Är vi offer för girighet – putsar vi hellre på budgeten och håller på med religiös underhållning än att låta rätten flyta fram som en strid flod? Säljer vi hellre avlat än predikar evangelium? Skulle vi vara beredd på ett minusresultat för att verkligen låta rätten flyta som en flod? Skulle vi kunna upplåta vår kyrka för att låta utvisningshotade flyktingar få en plats att stanna på? Är det inte den formen av rättfärdighet, en som spränger alla gränser, som är den som Jesus förkroppsligar.

Finns det grupper som är utestängda från oss? Finns det grupper som vi helst inte vill se i vår mitt! Var finns alkoholisterna, de som luktar illa? De som inte klär upp sig på söndagar! Är vi ett tempel, en gemenskap, där dessa människor kan känna sig välkomna? Kan en med funktionshinder känna sig välkommen? Är vår rättfärdighet en sådan som drar till sig lytta och blinda eller är det bara för de seende och rakryggade?

Jesu rättfärdighet är ibland något som kan se ut som upplopp och olydnad från de etablerades håll. Finns en sådan knasig rättfärdighet bland oss?

Hör vi spädbarnen och barnens röster som ropar och längtar efter en ny kung! Efter en kung som är god och rättfärdig! Hör vi ropen från de som inte finns bland oss men som längtar efter Guds barn ska resa sig i sin fulla myndighet. Hör vi ropen efter de som längtar efter en ny himmel och en ny jord? Hör vi dem? Vad står i vägen för att vi ska höra det?

Kristus är mitt ibland oss, han är här för att välta bord och rycka undan stolar och det är det bästa som kan hända. Amen.