Anton Karl David

Slutet av Jona bok har alltid slagit mig som väldigt roligt. Jona predikar och hans predikan tar skruv och borrar sig in i åhörarnas hjärtan (något som en predikant inte kan förvänta sig varje gång han predikar precis). Det tar sådan skruv att alla människor påbjuds, av kungen, att klä sig i säck och aska och fasta och ropa till Herren. Inte nog med att alla människor gör detta, djuren påbjuds samma sak. Om ni inte tycker att den inre bilden av ledsna åsnor, i säcktyg, som ropar till Herren är rolig då vet jag inte vad som är roligt.

Omvändelsen är så massiv att Gud avvärjer det onda som han hotat med. Han ser den genuina omvändelsen som Jonas förkunnelse leder till och han låter staden leva, med alla invånare och djur. Och Jona blir superarg. Han klagar på Gud: ”Var det inte det jag visste! Att du är barmhärtig och god och hela tiden vill förlåta! Döda mig, jag vill inte leva i en sån här hemsk värld med en sådan hemsk Gud!” Alltså Jona är helt och hållet tonårsarg. Han är som en fjortonåring som druckit för mycket energidryck och får infantila vredesutbrott och låser in sig på sitt rum. Gud, som en fin förälder, frågar lite stillsamt: ”Har du skäl att vara vred?”

Jona slår sig ner på en kulle öster om staden och under en tarvligt sammansatt lövhydda så sitter han och väntar och hoppas att hans lilla vredesutbrott ska få Gud att ångra sig, att Gud kanske trots allt ska låta lite förstörelse komma över Nineve. Jona väntar ut Gud, som en tonåring på sitt rum. Om det här fortfarande var under de fyrtio fastedagarna kan vi tänka oss att det var ganska roligt att kolla på klagande människor och djur i säcktyg som vankande omkring där nere i staden. Kanske lättade det upp Jonas humör.

Gud i en sorts helig humor låter ett konstigt träd av okänd sort växa upp över Jonas huvud. Jona blir glad över trädet kanske förstår han det som att Gud ger med sig och erkänner att han haft fel och vill gottgöra Jona. Men sen låter Gud en mask angripa trädet, så att Jona, som verkar ha rivit sin lilla hydda, får sitta i glödhet sol och vind. Jona får återigen ett vredesutbrott och klagar och önskar att han vore död. Gud frågar återigen: ”Har du skäl att vara vred?” Jona tycker att han har alla skäl i världen att vara arg. Gud påminner då Jona om att detta faktiskt inte handlar om honom och att han är lite självcentrerad. Det handlar inte om Jonas ilska eller känsla för rättvisa utan om att alla dessa människor och djur som Gud skapat. Det handlar om att Gud vill dem väl och älskar dem. Boken slutar med en fråga – menar du att jag inte skulle bry mig om dem? Och det är den frågan som ställs till oss som läsare och lyssnare idag. 

Denna sista bit, med kurbitsväxten bär en ton av skapelseberättelsen. Samma namn, Herren Gud, används här som där om Gud. Här som där låter dessutom Herren Gud träd växa upp lite oväntat. Låt oss läsa: 1 Mos 2:4-9, 14-15. Om vi tar detta eko på allvar, vad säger det oss om berättelsen om Jona? Jo, det säger oss dels att Gud är den som ger livet och att livet därför är värdefullt för honom. Det gäller både människors och djurs liv. Människans liv är en del av hans egna andetag, det är honom kärt. I berättelsen nämns Assyrien, det land där Nineve är huvudstad. Om vi för över det till Jona kan det vara en påminnelse om att assyriskt människo- och djurliv är värdefullt för Gud.

Fint, mysigt! Men vänta ett tag – Nineve? Nineve var det assyriska väldets huvudstad och assyrierna var fruktansvärda. Det var det första imperiet med en stående armé och det var en hänsynslös armé. De var som forntida nazister. Det är vanligt att finna inskriptioner i ruinerna av Nineve där assyriska kungar skryter om hur de: ”förstörde, förgjorde, och brände ner med eld” alla städer som inte ville acceptera den assyriska överhögheten. Det var vanligt att man lät belägra städer och svalt befolkningen tills de gav vika. Och när en stad väl intogs ägnade sig assyrierna åt systematisk terror. De spetsade de som gjort motstånd på träpålar. De halshögg människor. De tog adelsmän till slavar. De tvångsförflyttade hela befolkningar från sitt hemland. Det berättas också i krönikeböckerna att man släpade Israels kung Manasse i en järnkrok till Assyriern. De förvandlade människors hemländer till ödemarker. Assyrierna var helt enkelt hemska. Om ni vill kan ni läsa Nahums bok för att se den extrema glädjen som profeten finner i att Assyriern till slut faller. Det är dans och glädje över att slutet kommit för detta hemska imperium.

Men Gud väljer i Jona bok att inte straffa Nineve. Gud väljer att inte ställa dem till svars för deras ondska och övergrepp. Han är barmhärtig och nådig, sen till vrede och rik på kärlek. Och det är därför som Jona är arg, för detta är de värsta människorna som tänkas kan. De brott som de gjort, de kulturer som de förgjort. Det går inte ens att begripa allt lidande, fysiskt, psykologiskt och andligt som de gjort sig skyldiga till. Deras arméer har trampat ner folkslag som smuts och skinnflått människor levande. Och Gud väljer att frikänna dem! Jona säger: ”Nej, tack, då lämnar jag tillbaka biljetten. Jag vill inte leva i en sådan orättvis värld. Då är det bättre att du tar mitt liv, Gud!”

Det historiska Nineve ligger på andra sidan floden från en numera berömd irakisk storstad som heter Mosul. Mosul är själva kronjuvelen i det kalifat som Islamska staten har utropat. Det är här IS exprimenterat med ett eget polis- och rättsväsende. Alla känner till Islamska statens härjningar, vi har sett eller hört talas om videos där kristna halshuggs och deras blod rinner ut i sanden. Vi har hört talas om hur människor tänds på eld. Vi har sett nyheter om terrorövergrepp vilket inte har något annat syfte än att sprida skräck och rädsla i Europa, USA och Mellanöstern. Och alla dessa flyktingar – de hundratusentals, miljontals som flyr på grund av denna terrorgrupp och andra som den. Alla dessa trauman.

Nineve och Mosul. Sida vid sida. Mitt emot varandra. På varsin sida floden och på varsin sida i vår tanke. Skulle inte Herren utkräva hämnd på dessa barbarer? Skulle inte Herren låta dem och alla deras djur brinna upp i en våldsam explosion? Var finns rättvisan i världen om inte företrädare för den Islamska staten får lida minst lika mycket som de som utsatts för deras dåd?

Har du skäl att vara vred? Ja, jag har alla skäl i världen att vara vred!

Och det är här vi börjar förstå det provocerande med begrepp som nåd och barmhärtighet. Vill vi egentligen ha en Gud som är beredd att förlåta Mosulimamerna och Nineves kung? Är vi verkligen villiga till en sådan Gud eller är det bättre att dö än att leva i en värld där en sådan Gud är yttersta sanning?

Jesus beskriver Gud som den som är god mot de otacksamma och onda. Och när han hänger på korset så ber han att Gud ska förlåta bödlarna; de som representerar Rom, ett rike som påminner om Assyriern. Är vi villiga till en Gud som är beredd att förlåta på detta sättet – som sätter rättvisan ur spel för att vinna ett enda av dessa bortsprungna får? Är vi villiga till en Gud som kan behandla en omvänd jihadist betydligt mer skonsamt en svenska staten någonsin skulle förmå?

Herren Gud blåste sin livsande i människan och satte henne i en trädgård med träd och växter som människan själv inte planterat eller lagt ner något arbete på, det kallas nåd. Han gav henne i uppdrag att vårda och sköta den trädgården, och att nämna var djur vid dessa rätta namn. Att vårda och att sköta är en del av vår avbildighet av Gud, och det tydligaste tecknet på vårt uppror är att vi inte vill vårda och sköta, utan förgöra. Gud påminner oss i Jona bok att han främst är den som vill vårda, sköta och förbinda sjuka växter. Det innebär att han kommer glädja sig om IS omvänder sig och visar tecken på upphöra med sin ondska. Han glädjer sig mer än vad vi kommer förmå, han kommer ordna med fest. För han vill alltid vårda sig om både människor och djur och se till deras bästa. Frågan är om vi vill det. Har vi skäl att vara vreda?