Anton Karl David

en alldaglig blogg om Anton och Gud.

Vikten av en större berättelse - "Hämnden" och "Gudar och människor"

Kategori: Allmänt

Du vet väl om att du kan stötta podcasten Aten och Jerusalem? Hjälp oss att bli bättre, att kunna ge ut fler avsnitt och få bättre utrustning. Följ länken!


Jultid betyder filmtid för min del. Jag plöjer film på film. Nu när julen lider mot sitt slut tänkte jag därför reflketera lite mellan likheter och skillander mellan två rätteligen hyllade filmer som jag nyligen sett: Hämnden och Gudar och människor. Först Hämnden. Möjliga spoilers förekommer.
 
Hämnden är en dansk film av Susanne Bier. Filmen utspelar sig dels i Danmark och dels i ett anonymt (?) flyktingläger någonstans på den afrikanska kontineten i Sudan (Tack Hulda!). Hur ska människor leva tillsammans? Vad kan vi förvänta oss av andra och hur ska vi gensvara på oförätter? Den unga Christian har så mycket sammanbiten vrede och sorg inom sig att hans reaktion på oförättet tenderar till våld och hat. I berättelsen finns också den altuistiske och pacfistiske läkaren Anton (host, host). Hans trohet mot sina principer gör att han väljer att vårda en brutal gerillaledare som sprätter upp gravida kvinnor. I sitt civila liv väljer han även att inte bemöta våld med våld. Christian är av en annan mening och drar in Antons mobbade son Elias i en vedergällningsaktion. Här är trailern:
 
 
Gudar och människor är en fransk film av Xavier Beauvois. Gudar och människor utspelar sig i ett algeriskt kloster. En samling trappistmunkar lever där ett stillsamt liv i samklang med sina muslimska grannar, vilka de hjälper med läkarvård och firar högtider tillsammans med. Det är en långsam och stillsam film som kretsar kring munkarnas vardagliga liv med jordbruk och böner. Men det finns ett ständigt hot i bakgrunden och det är inbördeskriget mellan de korrupta regeringsstrykorna och den våldsamma jihadistgrupp som vill gripa kontroll över Algeriet. Priorn Christian vill att klostret varken ska bli skyddade av regeringsstrykorna eller fly för islamisterna. Deras kallelse är att finnas på klostret. Han bestämmer dock inte ensam utan alla bröder måste få säga sin mening. Filmen leder långsamt fram mot det oudvikliga beslutet. Även här, i denna film, vårdas brutala krigsförande människor. Detta eftersom klostrets läkare, precis som Anton, inte vill göra skilland på vilka han vårdar. "Låt Gud duka ett bord här, för alla."
 
 
Det finns många likheter i dessa filmer. Båda de mer ytliga som att kraktärer heter Christian och att läkarvård är en viktig del av historien i båda samt att de delvis utspelar sig på den afrikanska kontineten. Men också mer djupgående likheter, karaktärerna i båda filmerna ställs inför det moraliska dilemmat: ska vi hålla fast vid en fredlig väg även om vi inte vet vilka konsekvenser det kan få? Anton ger i en stund av berättigad vrede efter och dödar indirekt en patient, klostret väljer att stanna kvar utan militärt stöd och går därför mot en oundviklig död. 
 
I Hämnden finns en stark känsla av godtycklighet. Anton har av någon för oss okänd anledning fattat ett moraliskt beslut att inte skada. Vi vet inte varför. Vi vet inte vad som ligger till grund för övertygelsen. När den därför prövas till bristningsgränsen är vi inte förvånade att övertygelsen just brister. Hämndens Christians väg är avskräckande. Men själva grundfrågan blir svävande. Vad är vi skyldiga varandra och oss själva? Hur ska vi handla när vi utsätts för orättvisor? Valet verkar till största del godtyckligt.
 
Den värld som målas upp för oss i Gudar och människor är perforerad av en större berättelse. Vi hör bönerna, psaltarsångerna och reflektionerna kring en värld där Gud är närvarande men på ett för ögat undflyende sätt. I Gudar och människor gör sig alltid en större berättelse påmind, den om Jesus. Den store läkaren och Lammet som frivlligt låter utelämna sig i brutala människors händer. Därför kommer det inte som en förvåning att klostrets läkare väljer att förbinda isalmisters sår. Inte heller ter sig martyrskapet som blir slutet för bröderna som märkligt, även om det sker med bävan, vånda och med en sorgsen resignation och motvilja. Det är en natrulig förlägning av en större berättelse som perforerat brödernas värld.
 
Bristen på en större berättelse gör att etiska beslut ter sig godtyckliga i den nordiska värld som Hämnden utspelar sig i. Det finns nämligen inga universella kriterier för att kunna avgöra vilka handlingar som är rätt eller fel. Allt är beroende av historier. Munkarnas slutliga val ter sig naturligt i Gudar och människor eftersom deras värld är genomborrad av en större berättelse. Berättelsen formar etiken. Hämnden utspelar sig i en värld med berättelsen om att det inte finns en större berättelse, förutom den privata om min familj osv. Därför går det inte att avgöra vad som är det rätta sättet att agera när en brutal människa kommer till flyktinglägret.
 
Vilken historia är mest sann och vacker är frågan?