Anton Karl David

Nytt år, nya möjligheter. En chans att börja om. Många tar tillfället i akt att avge löften för det nya året. De ska äta mer hälsosamt, träna mer, fullfölja projekt, utvecklas, bli bättre människor. Få verkar vara nöjda med var de är. Det finns hos människor en sorts rastlöshet, en längtan efter att bli någon annan. Alla söker efter livslyckan som ligger precis runt hörnet.

En berusad, rödnäst man går in på en bordell. Vad letar han efter? Njutning? Tidsfördriv? Lycka?

Israels första kung, Saul, går till historien som den dåliga kungen. Den stolte kungen som glömmer bort Gud. Den kung som går bort från den levande guden för att bli new age-flummare och hålla på med seanser (1 Sam 28: 3-15). Saul blir angripen av filistéernas arméer. Han är desperat och vill ha svar på hur han ska lösa denna svåra situation. Gud är inte med honom utan med David. Vad ska han göra? Han saknar den gamle profeten Samuel som såg framtiden och talade Herrens vilja. I desperation vänder sig Saul till en andeskåderska, en sådan som kan kalla på de dödas andar från deras vila i jorden. Saul vill kalla på Samuel. När han gör det begår han ett brott mot Gud som förbjudit att man kallar på de dödas andar.

Det är lätt att döma Saul och tänka på honom som en dålig människa. Men varför vänder sig Saul till andeskåderskan i En-Dor? Han gör det eftersom han inte får något besked av Herren (1 Sam 28:5-6). Saul får inget ord av Gud, ingen vägledning, och filistéerna närmar sig. Han söker Gud men kan inte finna honom. Och när Saul inte kan hitta den rena källan beger han sig till en förorenad pöl för att dricka därifrån. Sauls jakt efter besked från Gud driver honom till andeskåderskan. Det är hans jakt på Gud som slår fel.

I den kristna historien finns det en person som heter Augustinus. Han var en stor tänkare och författare. Han har skrivit en bok som heter ”Bekännelser”. Det är på samma gång en bön till Gud och en berättelse om hans liv. Augustinus var i sin ungdom långt ifrån helgonlik. Han var en rastlös person som stal päron, hade många sexuella affärer och fick en son med sin sambo. Så småningom blev han manikeé. Manikéerna var en sorts gnostisk sekt. Men efter ett tag blev missnöjd med dem och lämnade. Augustinus beskriver sig själv som rastlös, som ständigt sökande något. 

Augustinus skriver att hans rastlösa sökande i sex och andlighet var en jakt efter Gud. Han skriver om människan på följande, berömda sätt: ”Det är du själv som väcker henne till att lova dig, ty du har skapat oss till dig, och vårt hjärta är oroligt till dess det finner vila hos dig.”

Det som Augustinus skriver är också något som stämmer överens med bibelordet. ”Bara hos Gud finner jag ro, från honom kommer min räddning. Han är klippan som räddar mig, min borg där jag står trygg.” (Psalm 62:2-3)

Kanske är det så att alla människor i sitt minne, inristat i sin kropp, anar något. Kanske är det så att en längtan efter ro, efter lycka och frid, på något sätt dröjer sig kvar i våra kroppar. Kanske finns det en sorts arvslängtan efter Gud i oss. Kanske alla är på jakt efter Gud. När Saul gick till andeskåderskan i En-Dor var han på rastlös jakt efter Gud. När Augustinus gick från kvinna till kvinna, från andlighet till andlighet, var han på jakt efter Gud. Han var på jakt efter den som kunde ge honom klarhet och ro.

När någon går på seanser för att få kontakt med döda förfäder; vad söker hon efter? När någon håller på med en andlig form av yoga; vad söker han efter? Vad söker porrmissbrukaren efter? Vad söker den som maniskt tränar för att få en fullkomlig kropp? Försöker de inte knacka på hos Gud? Försöker de inte nå någon som kan stilla rastlösheten?

Kapitel femton i Lukasevangeliet handlar om det som är borttappat och återfunnet. Det är ett förlorat får, ett förlorat mynt och en förlorad son. En herde, en kvinna och en far söker och finner detta. Det verkar som om Jesus här ger oss en inblick i Guds sökande efter oss, i motsats till vårt sökande efter honom. Det är inte först och främst vi som söker Gud utan det är Gud som söker oss. Gud är den som vill föra oss tillbaka hem. Han vill föra oss tillbaka till fårfållan, han vill glädja sig över att ha funnit oss, han vill ordna en fest för vår skull. Han längtar efter vår hemkomst och springer mot oss för att föra oss till den plats dit vi alltid längtat, till och med när vi festat upp vår egendom tillsammans med horor (Luk 15:30).

När vi söker på helt fel platser. När vi pekar finger åt Gud och kräver ut arvet (15:12). När vi tvingas ut i den djupaste förnedringen, att vakta smutsiga grisar, för vårt dåliga sökandes skull (15:35-36). Även då spanar Gud efter oss, han ser oss redan på långt håll (15:21) och han springer mot oss för att hämta hem oss.

”...nu måste vi hålla fest och vara glada, för din bror var död och lever igen, han var förlorad och är återfunnen.” (15:32).

Vår djupa längtan efter Gud förenas med Guds översvallande längtan efter oss. Guds passionerade längtan efter oss fick honom att ”lämna sin tron av kristall”. Den fick honom att söka efter oss i ett stall som ett nyfött barn. Denna längtan efter oss förmådde honom att gå den långa vägen till korset. Gud längtar vansinnigt mycket efter människan, till och med mer än vad hon längtar efter honom. En längtan som leder till stall och kors.

Jag tänker att vår roll som församling är att glädja oss över varje människa som Gud finner. Men jag tror också att Gud kallar oss att vara kontaktytor där människor kan finna Gud. Att vara en kontaktyta är ett tvåfaldigt uppdrag. Dels måste vi söka att vara trogna den ende sanne guden och leva i honom. Vi måste vara en kontaktyta mot Gud. Vi får inte byta ut honom mot något mindre. Dels innebär det att vi måste vara offensiva. Vi måste söka kontakt med människor. Konfrontera deras längtan. Vi måste vara kanaler som gestaltar en Gud som otåligt står på tå och spanar efter sitt bortsprungna barn. Ibland blir vi tyvärr lite väl defensiva i kyrkan. Vi känner att vi måste försvara oss mot allt ont som kan krypa in i kyrkan. Vi blir fokuserade på att föra ett försvarskrig, vi gräver ner oss i skyttegravar. Men kanske borde vi istället kliva upp ur skyttegraven och ropa: ”Kom, alla ni som törstar, kom hit och få vatten, kom även om ni inte har pengar! Förse er med säd, så att ni får äta!...Varför lägger ni pengar på det som inte ger bröd, er lön på sånt som inte mättar?” (Jes 55:1-2). Om det är så att när någon går på en seans eller på yoga så söker personen omedvetet efter Gud, om det är så borde vi fråga oss själva: varför söker de inte här?

Hur möter vi denna längtan? Den frågan borde göra oss offensiva, det borde gör så att vi med den helige Andes viskningar i öronen söker vägar att möta människors längtan efter Gud. Att finna platser där de kan få smaka och se att Gud är god. Gud söker efter människor och han vill använda oss som kontaktytor för detta sökande. Låt detta nya år bli en tid då vi lyssnar på Herren och försöker vara dessa kontaktytor för alla Saul och Augustinus som finns ibland oss.

En man går in på en bordell, vad söker han efter? Han söker efter Gud, vare sig han vet det eller inte.