Anton Karl David

en alldaglig blogg om Anton och Gud.

Predikan: Talenter, en bonde från Österrike och den gudomliga glädjen

Kategori: Kristen tro

 

Det är som om två världar blandas när vi läser liknelser. Dels är det den världen som vi lever i här och nu (eller i det här fallet där och då), och så är det den världen som vi inte alltid uppfattar. Den som vi behöver hjälp med att se, Guds värld. På ytan är det här en berättelse om en ganska besvärlig herre med några mer eller mindre flitiga tjänare. Herren är en man som skördar där han inte sått, och samlar in där han inte strött ut. En mafioso. Men det är också, på ett annat plan, så att Jesus vill lära oss något om det gudomliga genom den här berättelsen. Betyder det att Jesus är som en orättvis mafioso? Det är det här som är det kluriga med liknelser. De blandar den värld vi känner till med den värld som vi bara kan få uppenbarad för oss. Det är som om det vi inte känner till bryter in mitt i det vi känner till. Historier om mafiosos och tjuvar, berättelser som vi berättar till vardags, och så plötsligt bryter Gud in. Det är inte så enkelt att vi kan säga att berättelsen är en enkel beskrivning av Jesu karaktär, men själva berättelsen vill lära oss något om att leva ansvarsfullt och i väntan. Och då används historier som vi kan känna igen.

Det kommer en punkt då vår vanliga tid tar slut, en punkt då Jesus kommer tillbaka. Ungefär på samma sätt som mannen i liknelsen kommer tillbaka från sin resa. Då kommer Guds rike att fullt ut upprättas, och det kommer inte längre att finnas hunger eller krig – nej, inte ens konkurrens om ändliga resurser. Gud kommer att vara allt i alla. Då kommer det som är fel, det som är orättvist att rätas ut. Det verkar omöjligt när vi tänker på det. Vem kan hålla koll på historiens alla rottrådar? Vem kan reda ut det trassel som är alla våra relationer, reaktioner och handlingar? Den kristna tron säger att Gud är utanför tid och rum. Gud är inte en sak i universum, inte ens den största saken (Jes 40). Gud står utanför tid och rum och kan därför se klart. I psalmen sjunger vi: ”Gud för dig är allting klart, allt det dolda uppenbart.” Men Gud är också en Gud som har kommit till oss i Jesus Kristus, Gud är inte en avlägsen gud som är otillgänglig. Han har i Jesus kommit till oss, blivit som oss, delat skinn och blod med oss (Heb 4:15-16). Därför är Jesus den perfekta domaren, den som kan reda ut historiens rottrådar, han har både inside- och utsideperspektiv. 

Mannen i liknelsen delar ut talenter att förvalta. En talent är alltså en stor summa pengar. I berättelsen som vi läst får vissa många talenter, fem och två, medan en tjänare bara får en. Det står att dessa tjänares herre ger åt var och en efter hans förmåga. Här kan man göra en parallell till Jesus han ger åt var och en efter hans eller hennes förmåga. Han är inte oförmögen att känna med oss, han är inte en tyrannisk herre som lägger tunga bördor på människor som de inte kan bära. Nej, just för att han varit i vårt skinn, delat vår möda, vet han vad var och en klarar. Hans börda är lätt och hans ok är skonsamt (11:28-30). Men det finns fortfarande ett ok att bära. Oavsett om vi får något stort eller litet så måste vi förvalta det. Den underbara och fruktansvärda nyheten är att Gud bryr sig om våra liv, och hur vi lever dem. Hur vi förvaltar det som blivit oss givet är inte likgiltigt för honom.

Vad kan en talent vara för något? Vad är det vi blivit satta att förvalta? Mannen i liknelsen gav pengar som ett ansvar att förvalta. Jag tänker att talenten i vårt fall är ansvar för det liv vi blivit givna av Gud. Livet är ett ansvar vi är satta att förvalta. För den som bekänner sig till Kristus är det viktigt att komma ihåg att det inte innebär att leva sitt liv utifrån det första som ploppar upp i huvudet när vi hör ordet ”ansvarsfull”. Nej, det är i förhållande till herren Jesus som vi kan avgöra vad som är ett ansvarsfullt. Ibland kanske det mest ansvarsfulla sättet att leva sitt liv för andra kan te sig som mycket ansvarslöst. Ditt liv behöver alls inte vara utmärkt, du behöver inte lyckas med karriär. Du behöver inte pensionsspara ansvarsfullt, du behöver inte han en idyllisk familj där barnen är lyckade i värdslig mening. Ditt liv behöver inte vara utmärkt, det behöver vara korsmärkt. Det måste vara märkt av samma kärlek som Jesus gav uttryck för då han dog för att befria oss från synd och död. Ditt liv måste vara märkt av samma lidande kärlek även om, och kanske särskilt när, dina barn gör fel val i livet när du förlorar jobb och inte kan klara dig själv. Det här är livet som målas upp – det är målbilden för ett ansvarsfullt liv (1 Petr 4:7-11, 15-16).

Ett exempel är Franz Jägerstätter. Jägerstätter var en lantbrukare som hade fru och tre döttrar, den äldsta var sex år när han blev avrättad. Franz bodde i Österrike när det blev annekterat av Tyskland, han var en stillsam man som inte gjorde stora saker. Han vägrade dock att gå in i tjänst i den tyska armén, hans kristna tro förbjöd honom, och han ville varken döda ryssar eller någon annan. För detta kom han att avrättas för att försämrade krigsmoralen. Många i hans samtid tyckte att han var ansvarslös, han lämnade fru och barn ensamma. Hans namn fick inte vara med på listor över dem som dött under kriget i hans österriskiska by. Vad åstadkom han? Inte mycket, ett ensamt vittne mot nazismen. Men Franz levde sitt liv inför Guds ansikte och han såg att det var på detta sätt han var tvungen att förvalta ansvaret som är hans liv. Det måste vara korsmärkt.

Det är viktigt att komma ihåg att alla inte förväntas dra lika stora lass. Alla är inte en Franz Jägerstätter. Nej, åt var och en ges ansvar efter han eller hennes förmåga. Det innebär att frågan inte är om du tar lika mycket ansvar som den som sitter bredvid dig utan om du tar ditt ansvar. Bär du det som du kan bära, bär du det som du blivit satt att bära?

 Den dålige tjänaren tog inte ansvar för det som han hade blivit anförtrodd. Istället grävde han undan sitt ansvar och låtsades som ingenting. När hans herre kom valde han att skylla på herren snarare än att ta ansvar för sina handlingar. Istället för att ta ansvar för sitt liv valde han av rädsla och slöhet att inte göra något med det. Han lät allting falla lite som det ville, utan att ha någon bestämd riktning i sitt liv. Apati är en av vår tids dödssynder, vi överöses med information tills vi inte längre bryr oss. Istället för att göra någonting med det lilla ansvar vi har fått väljer vi att göra ingenting. I filmen Seven så uttrycker en luttrad polis sig så här om apati: ”Apati är en lösning, jag menar, det är lättare att döva sig med droger än det är att stå ut med livet. Det är lättare att stjäla vad du vill ha än att förtjäna det. Det är lättare att slå ett barn än det är att uppfostra det. Kärlek kostar, det kräver ansträngning och arbete.” Ofta kanske vi istället för att ta till vara på det ansvar som Gud givit oss väljer att skylla på Gud. Det är Guds fel, säger vi apatiskt, eftersom vi inte står ut med kärlekens arbete.

Tjänaren väljer att inte göra någonting och så blir också hans liv ett intet. Det ansvar som han fått bleknade i apatins mörker, och hans liv bleknar bort i mörker. Gud kan försona och förlåta allt, det finns ingen synd, ingen ondska som är för stor för honom, det visas på korset. Men frågan är om den sömndruckne och apatiske förmår att ta in och acceptera det.

Men, trots allt, är det faktiskt så att två av tre tjänare visade sig vara goda och trogna förvaltare. Här kommer det underbara med att livet är ett ansvar inför Guds ansikte; när vi lever våra liv, med det ansvar som blivit tilldelade oss korsformat, när vi lever i Guds nåd, då kommer vi att ta emot större ära än vad som är rimligt. Kristus kommer att glädja sig över oss. ”Därför kan ni jubla, även om ni just nu en kort tid skulle få utstå prövningar av olika slag, för att det som är äkta i er tro – och detta är långt dyrbarare än det förgängliga guldet, som dock måste prövas i eld – skall ge pris, härlighet och ära när Jesus Kristus uppenbaras.” Vi som försökt att stapplande leva våra liv i Jesu efterföljd kommer få gå in till glädjen hos vår Herre. Och vår Guds glädje kommer att vara oss, våra liv. Det är nästan för stort för att vi ska kunna gå med på det. Författaren C.S. Lewis skrev:

Att glädja Gud... att vara en verklig ingrediens i den gudomliga glädjen... att vara älskad av Gud, inte bara ömkad, utan vara till förtjusning som en konstnär är förtjust i sitt verk eller som en far i sin son – det verkar omöjligt, en vikt eller börda av ära som våra tankar knappt kan uppehålla. Men så är det.

Vi som har anförtrotts lite grann kommer att få ta emot så mycket mer än vad som står i proportion till våra liv. Det kommer att vara ett översvallande av glädje från glädjens herre. Det är detta som vi längtar efter. Det är detta som snart kommer att uppenbaras för oss, den glädje våra liv har varit till i Kristus. ”Bra, du gode och trogne tjänare. Du har varit trogen i det lilla, jag skall anförtro dig mycket, gå in till glädjen hos din herre.”

 

 

 

 

Kommentera inlägget här: