Anton Karl David

Matt 7:13-27

Hur ska vi kunna veta om våra kyrkor är byggda på sandig, sank mark eller på berggrunden? Riskerar vi att falla sönder i stormar, falla ner i slukhål och förintas eller är vi byggda på en berggrund som håller för stormar och oväder?

Jesus pratar om trånga portar, svåra vägar, usla och goda träd samt hus på sand och berg. Det är en hel massa olika bilder. Men det verkar peka i samma riktning även om metaforerna spretar och varierar. De pekar i riktning mot att efterföljelse inte är en lätt sak. Det går inte att skjuta från höften. Lärjungaskap handlar inte bara om ord utan om ett liv i en riktning. En riktning som antingen kan leda till bred väg, dålig frukt och sandig strand eller smal väg, god frukt och berggrund.

På frukten ska ni känna dem, de falska profeterna. På frukten känns vi igen. Ett uselt träd bär inte god frukt och ett bra träd bär inte usel frukt. Men vad handlar frukten om? Är det vad vi gör, känner eller tror? Vissa menar att en enkel lektion i biologi ger oss svaret: saker som är vid liv växer. Det säkra sättet att veta om en kyrka har sina rötter i berggrunden Kristus är att se om den växer och frodas. Om vi ser resultatet, frukterna, av vårt slit, om människor kommer till tro och om kyrksalen måste byggas ut då kan vi veta att vi är välsignade. Ett gott träd bär god frukt. Om vi växer vet vi att vår församling står på berggrunden för allt som har liv växer och ger ifrån sig frukt. 

Så bär våra kyrkor frukt? Ser vi människor komma till tro eller är vi förtorkade grenar som måste kastas på elden? Har vi byggt på sandig strand, kommer vår sommarstuga att falla?

Det fanns en gång en kyrka som var högt stående. Den var mycket stor, omfattade stora delar av befolkningen. Från dess välsignade barm kom mängder av visa teologer, ledande män i bibelforskningen. Dess gudstjänster var genomtänkta och vackra, en utsökt balans mellan forntid och nutid. Det var en inspirationskälla för många i Europa. Så långt alla kunde se var detta en bergfast kyrka. Klippan av kyrkor.

Och den klev fram till Konungen och sa:

”Herre, herre, har vi inte profeterat i ditt namn! Har vi inte varit den röst som upphöjt ditt namn; som ristat våra banéer och stadsportar med det. Har inte kungar och stormän bett om vår välsignelse! Har vi inte utfört stordåd. Byggt vackra kyrkor och fått folkskarorna att strömma till oss! Har vi inte producerat visa män. Har vi inte drivit ut demoner i ditt namn! Har vi inte hållit det onda stången. Har vi inte gett folket moral och ordning.”

Och svaret kommer som en hink med isvatten:

”Jag kände er aldrig.” Säkerligen måste Jesus tala om någon annan kyrka. Inte denna kronjuvel. 

”Men all frukt, herre! Se på all vår frukt! Det dignar! Vi har lagerhus fulla av frukt!”

Men vid närmare eftertanke finns det verkligen någon frukt? Har frukt att göra med resultat? Är Gud någon med en balansräkning vars valuta är bananer och äpplen? Är Gud som en kassör som räknar plus och minus efter ekonomiska kalkyler. Den kyrka som jag talade om innan är den tyska kyrkan innan det andra världskriget, det var verkligen en mycket imponerande kyrka. Om frukt handlar om ekonomiska plus- och minuskalkykler låg verkligen denna kyrka på plus. Men vad hände när stormen piskade på, fanns Kristi frid kvar då? Vad hände när floden kom? Huset rasade. Det visade sig att huset inte var byggt på berggrunden Kristus. Under den fanns blott sand, sand, sand. Den rasade och raset blev stort. Kyrkan rasade in i svastikor, den rasade in i ett saluterade av Hitler. Kyrkan rasade mot avvikande, de raserade dem ner i Auswitch. ”Först firar de nattvard och sedan går de och dödar sin granne.” (Hauerwas)

På frukten ska ni känna dem. Frukten handlar inte om resultaträkning. Frukten handlar om trofasthet mot Kristi ord. Det handlar inte bara om att erkänna Jesus som herre på ett teoretiskt plan, utan att bygga våra gemensamma liv på Jesus. På hans ord. Petrus visade en bekännelse som var berömvärd, det var helt klart den rätta bekännelsen, till och med Jesus berömde den (Matt 16:16-18). Det var en bekännelse som var stabil nog att låta kyrkan grundas på den. Men när den smala, trånga och vedervärdiga vägen till korset blev uppenbar för Petrus ville han inte följa.

Det är framförallt detta som utmärker en hälsosam kyrka: att den tar sitt kors och följer Jesus Kristus. Det är en hård väg, den reser sig brant. Det var bara en minoritet av de kristna i Tyskland som bildade Bekännelsekyrkan. Det var bara en minoritet som skrev under Barmendeklarationen. En deklaration om att Hitler skulle hållas borta från inflytande över kyrkan. Det vara en minoritet som inte ville resa en vanhelgande skändligheten där den allra minst bör stå.

Ser vi barmhärtighet, kärlek till fienden, vänlighet och en vilja att lägga sitt liv i Faderns händer hos oss? Ser vi viljan att gå en smal väg tillsammans med Jesus även om det kan innebära press från alla håll? Bär vi korset? För det som bär korset bär också frukt. Om vi är redo att bära korset klarar vi oss om stormen drar in, vi blir inte överraskade.

Vi bygger kyrkor på sank mark om vi hör Kristi ord vecka ut och vecka in men inte tar dem på allvar. Det kan vara så att massor av människor kommer till oss, att det är god stämning, att gudstjänsterna ger oss mycket och kanske till och med att människor blir helande och demoner drivs ut. Men allt detta är sekundärt om vi inte tar Jesu ord på allvar. Om vi hellre lyssnar till andra röster; ideologiers, konsulters och kvällstidningars röster. Om vi gör det kanske det är så att vi en dag tvingas konstatera att vi aldrig kände Jesus, att vi byggde vårt hus på en sandig strand. Att det inte höll när stormen kom och när floden steg.

Men vad händer efter floden? Finns det hopp aprés le deluge? Petrus, klippan, den som församlingen skulle byggas på finner att hans tillit till Jesus var ett fuskbygge. Det höll inte. Det var brustet redan från starten. Han har förnekat Jesus, inte en gång, inte två gånger utan tre gånger. Han har inte gått på den smala vägen utan valde att slå in på den breda.

Vad gör Jesus mot den som tre gånger förrått honom? Jo, tre gånger förlåter han honom. Han reser upp den fallna klippan. Han skickar ut Petrus till att bli en herde, någon som de vilsna fåren kan lita på. Någon som de kan luta med hela sin tyngd på. Petrus som malts till småsten blir åter Petrus Klippan. Det är detta som kallas för nåd.  

Det finns ett evangelium, och det är att när våra hus rasar samma, när våra kyrkor rasar samman, så kan Kristus fortfarande resa upp vår fallna hyddor och ge oss ett nytt uppdrag. Uppdraget är att ta tillvara på hans ord och gömma dem i våra hjärtan. Låta dem pumpa ut i hela vår kropp tillsammans med blodet. Det finns nåd för oss även när vi misslyckas, när vi faller bort från vägen. Men nåden innebär en kallelse att åter börja vandra den smala vägen och i allt ta Jesus Kristus på allvar. 

En av dem som inte böjde sig för Adolf Hitler var Dietrich Bonhoeffer. Han skrev på följande sätt om billig nåd och dyr nåd : ”Billig nåd är rättfärdiggörelse av synden, inte av syndaren. Eftersom nåden ändå uträttar allt, kan allt fortsätta som vanligt... Billig nåd är nåd utan efterföljelse, nåd utan korset, nåd utan den levande Jesus Kristus...Dyr nåd är det evangelium som alltid måste sökas på nytt, gåvan vi måste be om, dörren som vi måste knacka på för att den ska öppnas. Den är dyr därför att den kallar till efterföljelse, den är nåd därför att det är Jesus Kristus som kallar oss att följa... Den är dyr därför att den fördömer synden, den är nåd eftersom den rättfärdiggör syndaren.”

Hur kan vi veta om våra kyrkor är byggda på berggrunden? Hur kan vi få bära frukt? Det kan vi endast göra om vi vågar ta Jesus på allvar. Om vi i vårt gemensamma liv plocka upp korset och följa honom. Där på den smala vägen som vi kommer finna nåd och åter nåd och upprättade hyddor.