Anton Karl David

Okej. Då har vi kommit till slutet. Hur är det med ränta? Hur ska vi tänka? Kan vi tänka annorlunda eller bör vi ens göra det?

Ränteekonomin tas för givet. Det finns nog få som skulle ha några moraliska betänkligheter mot den. Men efter finanskrisen har ändå några kritiska röster höjts. Det har pekats på hur otyglad girigheten är på Wall Street. Och fler har insett hur skuldtyngd hela vår ekonomi är. Och hur ohållbar den ser ut att vara. Vissa har därför velat se en tydligare statlig intervention, bankerna måste hållas i hårdare tyglar. Jag tänker inte föreskriva vad stater ska göra (som om jag kunde göra det), istället ska jag föreslå hur kyrkan kan tänka.

Det argumenteras ofta att vi inte lever i samma kultur som när de bibliska förbuden mot ränta skrevs, vilket ju är sant, och att det därför inte är aktuellt att återuppliva. De bibliska förbunden skrevs i agrar miljö där behoven av lån inte var särskilt stora. Lån gavs till de som behövde det för att överleva (konumtionslån) och inte till investeringar. Att jämföra dem är som att jämföra äpplen och päron (vilka för övrigt är ganska lika, jag menar äpplen och päron går att förväxla). Det var givetvis fel att på Bibelns tid ta lån på ränta, när man lånade till fattiga och avsidestagna, men dagens lån som sker för att investera är inte alls samma sak. Den observationen gjordes ju också redan av skolastikerna. Våra lån drabbar inte i någon fattig, typ

Jag skulle vilja argumentera för att det här inte är sant. Vår ränteekonomi drabbar till stor del de fattiga. Dels lånar vi ut pengar till fattigare länder. Dessa lån kommer de aldrig kunna betala tillbaka, om de klarar av att betala något är det räntan. Det håller fattigare länder kvar i ett sorts beroendeförhållande till de rikare länderna. Ett patron-klientförhållande upprättas. Där vissa blir herrar och andra underlydande.
Men också vårt vanliga lånande bidrar till att öka klytorna mellan rika och fattiga. Våra banker lånar ut pengar som de inte har på ett hazardlikanande och inte särskilt ansvarsfullt sätt. Eftersom det är ett sorts hazardspel, så drabbas de titt som tätt av sina egna ekonomiska problem. Bankerna ropar då på staten och ber att de ska gripa in och rädda dem.
De skulder som var privata blir så offentliga och det drabbar de fattigare ( t ex ensamstående undersköterska) i vårt land som måste betala högre löner och får lägre betalt på sina jobb. Det leder också till att staten blir mer själviska och inte känner sig lika glada i att betala ut t ex bistånd.
Så vår ränteekonomi påverkar visst fattiga.

Man kan också säga: ”Ja, ja. Men vi får helt enkelt acceptera den värld vi lever i.”

Kapitalismen är här för att stanna och lån mot ränta är en given del av den. Det är ett komplicerat system som är svårt att förstå sig på men marknadens osynliga hand håller just nu på att rätta till alla fel och snedfördelningar. Om du lånar för att konsumera så begår du en god gärning för på ett magiskt sätt kommer den osynliga handen att fördela resurserna så att en dag alla kommer att ha tillräckligt. Problemet är dock att vårt lånande och konsumerande inte alls fördelar resurserna rättvist. Pengaflödet styrs av girighet i vår ekonomi och det vi betalar i ränta kommer förmodligen investeras på en plats där de ger snabb, och hög avkastning.