Anton Karl David

Den här är en predikan utifån Efesierbrevet 1 och 2. Läs kapitlen här!

Jag växte upp liten by som heter Östansjö som ligger längs en lerig gropig grusväg. I Östansjö bor det ungefär sextio personer. Östansjö ingår i en samling av fyra byar som tillsammans utgör Gottnebygden. Där Gottne givetvis är den givna centralorten. De första sex skolåren i mitt liv gick jag på Gottneskolan. Vi, de femtio eleverna, var inrymda i en gammal och ganska charmig röd träbyggnad.

I Gottneskolan så var jag inbegripen i en rad extremt lokalpatriotiska konflikter. Det var nämligen så att en person som bodde efter samma lilla bortglömda grusväg som jag men som inte bodde inne i själva Östansjö på grund utav en diffus, folklig gränsdragning ljudligt började anklaga Östansjö för att vara på alla sätt mycket sämre än Gottne. Vi fick stå ut med att vår kära fosterjord kallades för saker som ”Dyngamerika” för att det tydligen skulle lukta kobajs där.

Den östansjöiska minoriteten försvarade sig djärvt och gick i sin tur till motangrepp på alla de andra byarna. Särskilt Gottne anklagades för att vara en fördärvad plats med sina asfalterade vägar och sin butik.

 

Det första som Paulus gör i Efesierbrevet är att han målar upp en fantastiskt vacker bild av vem Gud är och vad han har gjort genom Jesus Kristus, hela världens herre. Paulus lovsjunger för full hals. Han berättar om allt det fantastiska som hänt genom Jesus.

 

Han berättar om hur himlen är öppen. Hur Jesus har låtit välsignelse komma över dem. Han talar om att Gud har utvalt dem. Den ganska sorgliga och alldagliga blandningen av slavar och herrar, fd prostituerade och arbetare som utgjorde församlingen har Gud utvalt långt innan jordens skapades till att vara heliga. Till att få bo tillsammans med honom för alltid och präglas rakt igenom av hans kärlek. Dem! Dessa inte alls genomlyckad människor. Paulus talar om för dem att de är Guds barn, adopterade av honom! Gud vill inte bara ha med dem att göra, de är inte bara slavar. Gud vill inkludera dem i sin familj, föra dem rakt in i treenighetens gemenskap.

Han berättar om att Gud genom Jesu död och uppståndelse har förlåtit dem deras synder.

Paulus hamnar nästan i extas när han berättar att Jesus Kristus är Herre över allt och att en dag kommer allting räddas genom att han var villig att ge sitt liv för den här världen. Världens död blir till liv genom Jesus. Allt kommer sammanfattas i honom.

Och redan nu har de troende fått den helige Ande som hjälper dem att göra Guds vilja! Guds ande denna kärlekskyss som bekräftar för oss att vi är Guds barn nu och för alltid.

 

Varför berättar Paulus detta? Ja, kanske är syftet att vidga församlingens horisont. Kanske vill han sätta in deras liv i ett större sammanhang. Ditt liv, som enskild människa, är inte en isolerad ö i ett hav av meningslöshet.

”Jag ber att vår herre Jesu Kristi Gud, härlighetens fader, skall ge er en vishetens och uppenbarelsens ande som låter er få kunskap om honom. Må han ge ert inre öga ljus, så att ni kan se vilket hopp han har kallat oss till, vilket rikt och härligt arv han ger oss bland alla de heliga...” (1:17-18).

Kanske är det så att vi ibland lurar oss själva till att ha ett alldeles för litet perspektiv på vårt liv. Kanske dina studier är det som tar upp all din uppmärksamhet. Eller det kanske är så att oron över vad du ska arbeta med i framtiden upptar all din uppmärksamhet och liksom förkrymper din horisont. Det blir allt du tänker på. För någon kanske det till ock med känns som om livet saknar horisont, som om du är instängd i ett rum utan fönster. Det finns inget som kan ge livet mening.

Men ditt liv har en väldig horisont. Du har blivit kallad till ett rikt och härligt arv genom Kristus.

Ditt liv är inte någonting så litet som ditt framtida jobb och inte heller summan av dina högskolepoäng. Ditt liv är inte alla de misslyckanden som människor håller emot dig. Nej, ditt liv är en del av den stora historien om hur Gud räddar världen genom Jesus Kristus. Gud vill göra dig delaktig i den här kärlekshistorien. Ditt liv har en oändlig horisont. Om du låter Gud vara den horisonten. Ditt liv ingår i något storslaget.

 

Paulus skriver att Kristus som är upphöjd högt över trender, samhällssystem, ära och berömmelse över allting som är bortvänt från Gud är efesiernas herre. Kristus är huvudet på kyrkan, ”som är hans kropp, fullheten av honom som helt uppfyller allt”. Orden spränger alla våra ramar. Han som är herre över allt, han som uppfyller allt får vi vara en del av på jorden. Vi får vara hans kropp som utför de uppdrag som han vill ska bli utförda. Kan det bli större? Kan livet vara större? Kan livet vara mer meningsfullt?

 

Livet får en oändlig och vacker horisont om man tänker på detta sätt. Men det är också en stor utmaning mot hur vi nu lever våra liv med våra förkrympta horisonter. Paulus skriver ”Vi är hans verk, skapade genom Jesus Kristus till att göra de goda gärningar som Gud från början har bestämt oss till” (2:10). Vi kan inte längre leva bara för våra egna små mål och våra egna små planer. Nej, genom att Jesus dött och uppstått är vi en del av den stora historien om hur Gud räddar världen och vi måste då också leva på ett sätt som överensstämmer med den stora historien. Reducera inte ditt liv till något litet. Tänk större!

 

Den nya horisonten innebär att vi måste räkna vissa saker som vi vanligtvis anser vara av största vikt för små. Ära och berömmelse, en högt uppsatt position och rikedom är oviktiga i jämförelse med att leva ett Kristuslikt liv, att leva med vetskapen att vi är Kristi kropp. I den kristna traditionen kallar man detta Contemptus mundi, förakt för världen, eller snarare förakt för det som samhället anser vara viktigt. Hjätedrömmar och begär till rikedom dör och kärleken till Kristus blir allt. Men att ställa om sin horisont efter det stora Gud gjort innebär också att vi får amor mundi alltså kärlek till världen. Vi lär oss att älska de som på olika sätt faller utanför samhällets ramverk, vi lär oss att älska människor och söka deras bästa. Gud kastar världens nöd rakt in i våra hjärtan.

Att låta det Gud har gjort i världen utgöra horisonten för mitt liv innebär helt enkelt att allting omkullkastas. Det som var självklart en stund måste jag nu ifrågasätta och det som jag tidigare betvivlat blir självklart.

 

Ett exempel som Paulus ger på hur livet med Guds verk genom Kristus som horisont förändrar saker finns i kapitel 2. Han berättar att i kyrkan så spelar det inte längre någon roll om man är jude eller grek. Det vill säga, det spelar ingen roll vilken etnisk identitet du har för i kyrkan blir alla del av ett nytt folk. Det folk som har fått förlåtelse för sina synder genom Jesus Kristus.

Det här var en ganska kontroversiell sak att säga. Vid det judiska templet fick nämligen inte människor från andra folk gå innanför en viss mur, på skyltar stod det att alla som gick innanför muren som skilde judarnas plats från den där alla folk fick vara riskerade dödsstaff. Detta var ett sätt att upprätthålla skillnaden mellan folken. Grekerna och romarna var också ofta misstänksamma mot judarna för att de stack ut för mycket och det hände att judarna diskriminerades.

Dessa två grupper säger Paulus utgör nu en enda grupp. Genom det Jesus gjort måste fiendskapen rivas ner mellan dessa folk. Gud har förlåtit dem båda och därför måste de också vara beredda på att förlåta varandra. Detta problem finns fortfarande. Vi lever i en värld där konflikt mellan olika folk ständigt bubblar. Klarar vi av att leva ett generöst liv mot andra grupper än vår egen om vi låter Guds handlande vara vår horisont? Kan vi säga att norrmän, romer, svenskar, gotlänningar, somalier och polacker tillsammans kan utgöra samma folk i kyrkan? I nattvarden hälsar vi varandra med frid, för att Kristus stiftar fred med oss. Låt oss stifta fred även med varandra.

 

Hur gör man då för att öppna upp sina horisont mot Gud? Hur gör man för att detta inte bara ska bli tomt prat utan en verklighet i ens eget liv?

Ja, kanske man ska göra det som Paulus gör i den text som vi idag läst: tillbe Gud. Paulus lovsjunger Gud och ber sedan för församlingen. Tillbedjan är en sorts påminnelse om det som Gud har gjort för oss och en påminnelse om vem Gud är. Låt denna påminnelse forma ditt livs horisont, tolka ditt liv utifrån det.

Tillbedjan är även en plats där jag öppnar upp mitt hjärta för Gud och tillåter honom att forma det.

Sträck dig utanför dig själv och ditt eget skal mot Gud och han ska möta dig.

 

När jag växte upp hade jag tidvis en väldigt förkrympt världsbild. Där den egna byn blev det ända som spelade någon roll. Livet blev väldigt litet och horisonten blev väldigt begränsad i min närsynthet.

Ibland kan jag fortfarande känna att det är så. Att mitt liv är litet. Ibland är det vissa debatter som upptar all min uppmärksamhet. Ibland är det tanken på en akademisk karriär.

Men jag vill idag tillsammans med er sträcka mig mot Gud och be att han skall ge mitt och ert inre öga ljus, så att vi ser honom i våra liv. Så att Gud får bli vår horisont och vårt liv bli större.

Vi träffas idag för att fira nattvard, det är en stund av tillbedjan. En stund där vi får sträcka oss mot Gud och be att han öppnar upp vår värld och ger oss nya ögon så att vi ser vad det innebär att vara människa. Det är även en stund där Jesus Kristus möter oss i bröd och i vin. Det är en plats där perspektiv kan bytas.