Tredje Advent - Kom!
Kategori: Kristen tro
Idag är det den tredje advent och Maria Wilson skriver på bloggen. Maria bor i Linköping och studerar psykologi. Hon är mamma, maka och får stundom nostalgiska känslor av makrill.
”Under femtonde året av kejsar Tiberius regering, när Pontius Pilatus var ståthållare i Judeen, Herodes tetrark i Galileen, hans bror Filippos i Itureen och Trachonitis och Lysanias i Abilene, och när Hannas och Kajafas var överstepräster, kom Guds ord till Sakarias son Johannes i öknen. Han begav sig till trakten kring Jordan och förkunnade överallt syndernas förlåtelse genom omvändelse och dop, som det står skrivet i boken med profeten Jesajas ord:
En röst ropar i öknen:
Bana väg för Herren,
gör hans stigar raka.
Varje klyfta skall fyllas,
varje berg och höjd skall sänkas.
Krokiga stigar skall rätas
och steniga vägar jämnas.
Och alla människor skall se Guds frälsning.
När folk kom ut i stora skaror för att döpas av honom sade han till dem: ”Huggormsyngel, vem har sagt er att ni kan slippa undan den kommande vreden? Bär då sådan frukt som hör till omvändelsen. Och börja inte säga er: Vi har Abraham till fader. Jag säger er att Gud kan uppväcka barn åt Abraham ur dessa stenar. Redan är yxan satt till roten på träden. Varje träd som inte bär god frukt skall huggas bort och kastas i elden.” Folket frågade honom: ”Vad skall vi då göra?” Han svarade: ”Den som har två skjortor skall dela med sig åt den som ingen har, och den som har bröd skall göra på samma sätt.” Även tullindrivare kom dit för att bli döpta och frågade honom: ”Mästare, vad skall vi göra?” Han svarade: ”Driv inte in mer än vad som är fastställt.” Och när det kom soldater och frågade honom: ”Och vi, vad skall vi göra?” sade han till dem: ”Pressa inte av någon pengar med våld eller hot, utan nöj er med er sold.” Folket var fyllt av förväntan, och alla frågade sig om inte Johannes kunde vara Messias.” (Luk 3:1-15)
När vi nu har nått till den tredje söndagen i advent börjar vi röra oss mot julens egentliga skeende, Gud skaparens kommande i världen genom barnet i Betlehem. I advent ber vi därför en av det kristna livets viktigaste, och kanske därmed enklaste, böner: Kom! Den bön som avslutar Uppenbarelseboken och hela Bibeln: ”Amen, kom, Herre Jesus!”. Han som kommer har redan kommit men då vi nu under advent, än mer intensivt än vanligt, ber denna bön kan advent bli en tid när vi genomträngs och uppfylls av längtan efter Gud. Han som är vårt livs innersta verklighet, Han som bor i oss. När vi tänder ljusen i advent blir varje ljus en bön om att han som är världens ljus och enda frälsning skall komma för att upplysa våra hjärtan och vår sargade värld.
Advent är den tid när Israels profeter i det första förbundet förenar sig med vår längtan efter frälsningens fullbordan. Det är en profetisk tid som talar om Han som kommer. Kristus sänder alltid av sina profeter före sig. När vi hör dem vet vi att Kristus är på väg. Samma sak gäller när vi håller på att förlora målet ur sikte – då uppträder profeterna som talar sina hårda, skarpa och orubbliga ord, de uppenbarar Guds innersta väsen och låter oss höra Guds röst. Men bakom det stränga draget finns alltid kärlekens djupa medkänsla. Profeterna ser på världen ur Guds perspektiv och är tecknet vi väntat på: Gud har inte glömt oss! Gud ger aldrig upp sitt folk och den värld han har skapat. Gud kan inte ångra ett enda av sina löften! Och vi hör profeten Jesajas ord från dagens gammal testamentliga läsning, som ekar in i evangeliet, viska i våra hjärtan:
Trösta, trösta mitt folk,
säger er Gud.
Ge nytt mod åt Jerusalem,
kungör att hennes träldom är över,
att hennes skuld är sonad,
att Herren straffat henne dubbelt
för alla hennes synder.
En röst ropar:
Bana väg för Herren genom öknen,
gör en jämn väg i ödemarken för vår Gud!
Alla dalar skall höjas,
alla berg och höjder sänkas.
Oländig mark skall jämnas
och branter bli till slätt.
Herrens härlighet skall uppenbaras,
och alla människor skall se det.
Herren har talat.
En röst sade: Förkunna!
Jag frågade: ”Vad skall jag förkunna?”
Människan är som gräset,
förgänglig som blomman på ängen.
Gräset torkar, blomman vissnar,
när Herrens vind går fram.
Ja, folket är gräs.
Gräset torkar, blomman vissnar,
men vår Guds ord består i evighet.
Profeten Johannes, precis som alla profeter, talar för att vi ska känna igen den som kommer till oss på en annan väg än den där många går. Det är därför advent manar och kallar oss till fasta. För att vi skall lära oss urskiljning, välja den smala vägen framför den breda, den trånga porten som leder till frälsning och inte den vida som leder till fördärvet. Johannes röst driver oss att samla ihop vårt utspridda jag inför Frälsarens ankomst, ge näring och utrymme åt det hjärta som ger vila och kärlek till änkan, den faderlöse, invandraren och den fattige. Ett hjärta som lossar orättfärdiga bojor, sliter sönder okets rep, befriar de förtryckta och som krossar alla ok.
Profeten vet att när natten är som mörkast börjar dagen. Herrens vägröjare öppnar våra ögon för Hans härlighet där vi inte väntat oss att finna den, i ett nyfött barn. Profeten manar oss att instämma i hela kyrkans ständiga bön. Amen, kom, Herre Jesus!
