Tron behöver den andre
Kategori: Allmänt
"It's your right to be limitless." Ett mobiltelefonföretag gjorde reklam för en av sina produkter på det sättet. Du har rätten att vara gränslös. Utan begränsningar. Reklamen bygger ofta upp nästan religiösa bilder på befriesle från våra fysiska begränsingar genom diverese olika produkter. Genom en viss mobiltelefon kan fu befira dig från din tråkiga fysiska, kroppsliga existenens och vara just så icke-begränsad som du vill. Gudomlig.
En hel del religioner handlar just om detta att befria sig från det fysiska, bli något annat, oberoende.
Men jag tror inte att det är den kristna tron lär oss. Istället för att lära oss att bli gudomliga lär oss den kristna tron vad det innebär att vara skapelser. Att leva med vetskapen att allt vi har är en gåva från en god Gud. En gåva som innehåller sina begränsingar. I skapelseberättelsen så är människans synd just det att hon inte vill finna sig i att vara begärnsad. Hon vill gå över sina villkor och bli likt den gudomliga givaren. (1 Mos 3:1-7).
Ett annat sätt som vi gärna vill övergå våra begränsingar som skapelser är att vi vill leva isolerade från andra människor. Frånskilt den andre. Det egna valet, den egna rikedomen och självbestämmande är det som hyllas. Om jag återigen går till skapelseberättelsen så verkar det mer som om ömsesidigt beroende är det som lyfts upp (1 Mos 2:20-24). Människan är inte gjord för att leva ensam, utan behöver den andre. Vi behöver de som är annorlunda mot oss själva.
Dostojevskij kan med fördel citeras här:
"'Isoleringsperiod? Vad är det för isolering?' frågade jag honom.
"Jo, den som nu härskar överallt, särskilt i vår tid, och som ännu inte är slut och ännu inte har nått sin gräns. Ty envar strävar numera att avsöndra sin egen person så mycket som möjligt från andra, envar vill i sig själv erfara hela livets fullhet. Och likväl blir resultatet av alla hans ansträgningar inte livets fullhet utan det fullständiga självmordet, inte självbestämmelse utan fullständig isolering. Alla har ju i vår tid söndrat sig i individer, var och en isolerar sig i sin håla, var och en avlägsnar sig från den andre, gömmer sig själv och allt vad han äger, och slutet blir att han stöter bort människorna och själv blir bortstött av dem. Han hopar rikedomar i sin ensamhet och tänker: 'Vad jag nu är stark och trygg!' Och han vet inte, den oförståndige, att ju mera han hopar, desto djupare sjunker han i självförintande vanmakt. Ty han vänjer sig att endast lita på sig själv, att leva som en enhet avskild från det hela, han har lärt sin själ att inte tro på mänsklig hjälp, på människor eller mänskligheten och han bävar endast för att förlora sina pengar och de rättigheter han genom dem har förvärvat. Människoanden vill numera i sin överhöghet inte inse att individens sanna trygghet inte består i hans personliga isolerade kraft utan i den allmänna gemenskapen människor emellan."
Det verkar som tanken med den gåva vi som skapelser har fått är att den ska avnjutas i sällskap av andra. I ett sorts ömsesidigt beroende av andra människor. Att vi är beroende av andra människor, att vi behöver den andre är inte ett nederlag eller ett misslyckande. Det är något som ligger inlagt i själva den gåva som vår värld är.
På samma sätt är det med tron. Den är till för att delas. Jesus har fogat oss samman till ett folk som skall lära varandra att tro.
Raskolnikov i "Brott och straff" lever i en sorts djävulsk seperation från andra människor. Alla människor reduceras bara till brickor i hans teori om hur världen fungerar. Han kan rättfärdiga mordet på en pantlånerska i sitt huvud, just för att hon inte tillåts vara människa bara en idé och ett medel för att nå ett mål. Det sättet som Raskolnikov är diaboliskt vileseledd är just det i att han tror att inte behöver någon annan. Vilket leder till isolation och destruktivitet. Detta bryts långsamt i mötet med Sonja, en prostituerad varmt kristen kvinna, som sakta för honom ut ur hans isolering och in i kontakten med verkliga människor.
När Raskolnikov erkänner sitt brott och hamnar i fånglägret så är det till slut Sonjas omsorg om honom som till slut få honom att börja förvandlas. Sonja blir en bild för honom om att det finns något större utanför honom själv, en större omsorg. Att det finns något som ger världen mening. Han säger, något i stil med: "Skulle inte hennes tro kunna bli min tro?" och sakta börjar förvandlingen av en människa.
På samma sätt fungerar det med vår tro. Den är beroende av den andre. Vi lär oss att tro genom att se på andra och ingå i en gemenskap som visar oss att en större omsorg finns. Detta är inget hinder att övervinna utan något som ingår i vad det innebär att vara människa.
