Anton Karl David

en alldaglig blogg om Anton och Gud.

Om äktenskap: till Ellen och Jakob

Kategori: Kristen tro

 Det här var ursprungligen en bröllopsandakt som hölls på Ellen och Jakob Hemströms bröllopsfest.

 

Grattis Jakob och Ellen! Den här dagen har varit fantastisk och jag är mycket glad att ni har funnit varandra. Jag tror att vi alla kan känna att det som har hänt idag är något utöver det vanliga, något vackert. Två människor har förenats och lovat att stanna kvar hos den andre livet ut, det är något som sticker ut.

Men om vi tänker efter. Är det inte något sjukt märkligt som ägt rum, något som är nästan lite läskigt? Hur kan två människor lova att söka älska den andre för resten av livet? Hur kan man gå in i ett sådant stort löfte? Vore inte ett tvåårskontrakt mer rimligt? Alltså, egentligen.

 

Jag menar det här med kärlek det verkar ju ganska enkelt på ett generellt plan. Jag älskar hästar. Jag älskar mänskligheten. Det går lätt att ”älska” stora svepande kategorier. En stor formlös massa. Men en specifik man, en specifik kvinna. Att älska den personen med all dess smuts, goda sidor, dåliga sidor, minnen och familj. Det är svårt. Det kräver mycket. Dessutom kanske det visar sig att den personen som man lovat trohet förändras. Det kanske inte är samma person om tio år som den man gav löftet i kyrkan. I nöd och lust. Kanske sjukdom har förändrat livet radikalt. Kanske nya, dolda personlighetsdrag kommer upp till ytan. Sådant som man inte väntat sig.
Att gifta sig handlar om att osjälviskt ge sig själv till den andre. Att säga: här är jag. Jag ger allt till dig och du ger allt till mig, trots att vi inte känner framtiden.
Hur kan man göra något sådant? Vad är det som ger mod till det?

 

1 Joh 4:9-10, 19. Vi älskar för att han älskade oss först. Vi älskar därför att Gud har visat oss en väg. Vi älskar, vi ger oss själva helt och hållet till den andre, för att Gud har gjort det för oss.
Vi vågar ge oss själva till den andre, därför att Gud genom Jesus Kristus, världens frälsare och Herre, har givit sig för oss. Han gav inte upp mänskligheten mitt i all dess smuts, i alla dess trauman, i all dess orättvisa. Utan han klev in mitt in i den. Mitt in i våra specifika liv. Han gav sig själv för oss. Och kärleken, den här svaga, bräckliga kraften. Kärleken som verkar så ineffektiv och menlös. Som så lätt krossas av grymhet. Just denna kraft visar sig kunna besegra allt. Död och brustenhet kan inte stå emot den. Den är starkare än våra synder och motvilja. Allt bär den, allt hoppas den, allt uthärdar den. Och det leder till världens liv.
Eftersom Gud har visat en sådan fantastisk trohet mot oss. Eftersom Gud visat en sådan kärlek för oss. Eftersom han visat oss att en sådan kärlek till slut triumferar, att inget kan stå emot den. Därför vågar vi älska. Därför vågar vi lova varandra trohet. Därför vågar vi gå in i kampen att leva tillsammans med en människa i all dess kantighet. För att han visat oss en väg.
Det här gäller inte bara i ett äktenskap, utan också för sådana som mig: som är singel. Vi är kallade att leva tillsammans; att våga älska genom att gå in i andra människors konkreta situationer och engagera oss i dessa människor. De ondas nederlag består i att vi engagerar oss i något annat, någon annan än vår egen vilja.

 

Ellen och Jakob: jag vill uppmana er att ständigt ha Kristus för era ögon. Att ständigt komma ihåg den kärlek med vilken han har älskat er. Att ni ska älska den som Gud har gett er som gåva på ett sätt som återspeglar Jesu kärlek. Låt det vara ert mål. Ger er själva till varandra ständigt. Det är er livsuppgift och den är stor, vacker, himmelsvid, störande och gudomlig.

 
 

 

Kommentera inlägget här: