Anton Karl David

Kyrkofadern Augustinus har skrivit ett verk som heter "Bekännelser" och det handlar om hur han kom att vända sig till Gud och bli kristen. I den tionde boken/kapitlet så funderar han på de olika sätt som han försökt finna Gud på. Först började han söka Gud utanför sig själv. Han sökte Gud i naturen.  Så här beskriver han den jakten:

"Jag frågade jorden, och hon svarade: 'Det är inte jag.' Och allt som fanns på jorden gav samma svar. Jag frågade havet, dess djup och dess vimmel av levande varelser, och de svarade: "De är inte vi som är din Gud. Sök ovanför oss!" ....Jag frågade himlen, solen, månen, stjärnorna, och de svarade: 'Inte heller vi är den Gud du söker.'"

Detta får honom att börja söka i sig själv, för att se om Gud finns inom honom. Men även detta tycks vara förgäves. Han kan inte finna Gud, i någon del av sig själv.

Gud är självständig, det går inte bara att "hitta" honom hur som helst. Han är varken fångad utanför eller innanför människan. Han går inte att granska under lupp, som man studerar en svamp. Han går inte att fånga i ett glas. Vi kan inte reflektera oss fram till en Gud inom oss. Vi kan inte "hitta" Gud; istället är det Gud som måste komma till oss. Och det är nu Augustinus förstår vem Jesus är, det är Guds sätt att "hitta" människan genom att skicka en medlare, någon som både är Gud och människa. Det är Gud som uppenbarar sig i historien för att människan skall kunna komma till honom. Gud visar sig och finner oss genom Jesus.

"För sent kom jag att älska dig, du skönhet så uråldrig och så ung, sent kom jag att älska dig!...Du kallade mig, du ropade, och genombröt min dövhet, du strålade, du skimrade och skingrade min blindhet; din väldoft spred du, jag andades in, och suckar nu efter dig; jag fick smaka din godhet, nu hungrar och törstar jag; du rörde vid mig, och jag upptändes till din frid."

Det som Augustinus snuddar vid, men inte nämner så tydligt är den helige Andes roll. Han är också den som kommer till människan och ger oss närhet till Gud. Genom det Jesus har gjort, blir människan ren och Gud kan flytta in i henne. Gud börjar campa inne i ditt bröst, och det är detta vi firar i pingsten. Att Gud nu verkligen kan komma och bli en del av människan. Han finns inte längre bara utanför oss. Gud kommer till den som bekänner Jesus som Herre, in i denna människans själva centrum. Vi behöver inte längre söka Gud utanför oss själva, eller fundera oss fram till honom (vilket är omöjligt). För Gud bor i oss. Självständig men delaktig i oss.

Den helige Ande förändrar människor. Augustinus verkar snudda vid en ganska euforisk känsla, som förändrade honom. Gud bröt igenom hans dövhet, han upptänds till frid. En dramatisk förändring i hans liv, som fick honom att förändra sitt liv på ett dramatiskt sätt. (Jer 31:31-34)

Loreen, syftar med ungefär 100% säkerhet inte på den helige Ande i "Euphoria" som vann Eurovision Song Contest igår, dock så beskriver hon en kärlekskänsla på följande sätt:  "We’re higher and higher and higher, we’re reaching for divinity." Den helige Ande får oss att nå Gud och bli mer lika honom (reaching for divinity), vi blir gudomligjorda kan man kanske säga (2 Petr 1:4). Inte så att vi blir små gudar, utan snarare att vi blir mer och mer som människan egentligen skulle vara, från början. Lik Gud i hans goda karaktärsdrag. Ibland sker detta känslostormande och ibland, vilket nog bäst stämmer in på mig, ganska lågmält.

Men! Detta utplånar inte människans ansvar. Det är inte så att när Gud flyttar in hos oss så kan vi bara luta oss tillbaka och inte ta ansvar för vår liv. Nej, det gäller att låta sig formas av Anden, att lyssna till honom och höra hans fotsteg. Det beskrivs i Galaterbrevet som att vandra efter Anden. Att höra hans steg och gå i samma takt som honom. I en gammal svensk översättning som heter Åkesons så står det så här:

"Om vi leva i Ande, så låtom oss och vandra noggrant i Ande" Gal 5:25 (min kurisvering)

Pingsten handlar om att Gud kommer nära! Och vi blir kallade till ett liv i symbios med Gud.