Att mista sitt liv
Kategori: Kristen tro
När jag läser den här texten från Lukasevangeliet tänker jag på Scarface. I Scarface så får vi följa Tony Montana som blir snuskigt rik på drogaffärer. Hans motto i livet är ”The world is yours”, (och han skaffar sig verkligen allt han vill ha: en vacker fru, en slottsliknande herrgård och han har tillock med en tiger som strövar omkring i hans trädgård. Men hans ohämmade egoism leder till att han förgör allt runtomkring sig och slutligen dödas. Han hade allt, han vann hela världen men han förlorade sig själv. Det är vad jag brukar tänka på, men samtidigt kanske den handlar om något som ligger närmare oss, kanske den handlar om oss själva.
I Sverige har vi oändliga valmöjligheter, vi kan bli nästan vad vill. Vi kan göra nästan vad vi vill. Vi kan resa nästan vart vi vill. Det är stor skillnad mot det gamla Sverige, där du tog över din roll efter dina föräldrar, var de bönder blev du en bonde. Och där man stannade kvar på samma plats nästan hela livet. Idag har vi stora möjligheter, nästan ofantligt stora. Vi kan vinna nästan hela världen.Men samtidigt kan vi uppleva det här som en börda. Dessa val tar upp en sån stor del av våra liv, att vi faktiskt börjar tro att det är det vi väljer, utbildning, karriär osv som bestämmer vi är. Det finns så många valmöjligheter och hela tiden så ställer vi oss den oroliga frågan: är det verkligen det här jag vill göra resten av mitt liv? Eller: vad tycker jag är viktig, vad vill jag lägga min tid på? Samtidigt som vi sneglar avundsjukt på grannens möjligheter.
Vi har svårt att binda oss vid något. Vi vill testa på många olika alternativ och vi vill inte bli placerade i ett fack. Vi vill vara svåra att placera in, vara lite, ytterst lite engagerad på många olika platser. Vi ger oss aldrig helhjärtat till något. Vi vill ständigt ha en bakdörr öppen. Vi vill ha hela världen, men hittar aldrig oss själva.
Gud är därför obekvämt kategorisk när han ställer fram endast två valalternativ i 5 Moseboken till Israels folk: Livets eller dödens väg. Kan det inte få finnas ett tredje alternativ? Varför ska jag vandra hans vägar, varför kan jag inte gå mina egna vägar, följa mina egna val, och så kan Gud gå bredvid mig och pusha och uppmuntra mig så att jag kan få min välstajlade lägenhet och det rätta jobbet? Men ett sådant val ges inte, det är antingen livets väg eller dödens väg. För Israels folk så ges ingen möjlighet till ett skräddarsytt alternativ, där de ibland kan tillbe avgudar och ibland Gud. Det finns inget alternativ där man kan välja till lite skön lovsång och välja bort lydnad och trofasthet mot Gud.
Vi vill gärna att Gud ska vara ett mysigt tillägg i våra liv, en liten guldkant i det. Eller kanske en GPS-Gud, som ibland ger lite vägledning i kritiska skeden men inte blandar sig i livet annars. En Gud som säger om jag ska bli tandhygienist eller jurist, men inget annat.
Men det är ju hos Gud som det egentliga livet finns, det är när vi kommer närmare honom som vi inser vad det egentligen innebär att leva, då är resten det som framstår som krimskrams, våra så viktiga val (30:20). Gud är livets ursprung, allt det godas ursprung om vi vill finna ett gott liv är det alltså hos honom vi måste börja leta. Ett verkligt liv, som betyder något och gör skillnad kan vi bara finna i livets källa, hos Gud själv.
Det är det vi har svårt att förstå. Vi tror att det centrala i livet är de karriärval vi gör, vilken utbildning vi tar. Vilka saker vi köper. Han som är viktigast prioriteras lätt bort i livspusslet.
Vi vandrar alltid på dödens väg, vi har svårt att älska Gud och vandra hans vägar. Israel valde nästan alltid att gå dödens väg och vi gör oftast likadant. Vi lyssnar till andra röster och tappar lätt bort oss själva. Det fantastiska med vår Gud är att han, genom Jesus Kristus, väljer att ta på sig konsekvenserna för alla de som vandrar på dödens väg, han låter sig själv förintas för vår skull och ger oss möjligheten att på grund utav det han gjort få vandra på livets väg, trots att vi inte förtjänar det. Gud dör för att vi ska få liv. Så besegrar Gud döden och ger oss möjligheten att vandra med Jesus Kristus på livets väg.
Att vandra livets väg är alltså att följa Jesus Kristus, han ger oss liv. Men om vi nu vill följa Jesus vad innebär det för oss? Vad innebär det ”att förneka sig själv och varje dag ta upp sitt kors och följa honom”, och att mista sitt liv? För lärjungarna innebar det konkret att vara beredd på att förlora livet, att bli dödade.
För oss kanske det finns en ledtråd i Fil 2:5-9. Jesus Kristus vakade inte över sin jämlikhet med Gud, han bortsåg från alla sina rättigheter att bli tillbedd och älskad av alla och blev istället människa för att dö på korset i en kärlek som glömmer bort sig själv. Om vi vill följa Jesus Kristus kanske det konkret innebär att inte vaka över våra egna intressen och våra egna möjligheter. Att inte låta jaget vara i förgrunden i våra liv. För oss kan det innebära en väg där vi långsamt glömmer bort oss själva, vår egen ära och våra egna rättigheter till förmån för kärleken till Gud och våra medmänniskor. Där våra egna valmöjligheter, vad vi skall bli när vi blir stora, inte är så viktigt som att följa Jesus här och nu, att leva som honom. Ibland när jag upptäcker min egen uselhet, så tänker jag ”att det bara är att rycka upp sig” och kämpa hårdare med mina brister, men jag har upptäckt att det sällan funkar. Men om jag istället byter fokus från mig själv och försöker älska Gud och mina medmänniskor är det som om det usla krymper ihop. Det tror jag gäller många, om vi byter fokus från oss själva och till Gud så händer något med oss. Vi förvandlas och förändras genom den helige Ande. Det är där vi djupast sätt kan finna glädjen.. (Gal 2:20). Att leva kristet tror jag är detta att låta alla andra alternativ falla bort förutom Jesus. Det är inte längre våra egna planer som är det viktiga utan vad Jesus Kristus har gjort och vad han vill att jag ska göra. Ett kristet liv handlar om att glömma sig själv för att finna livet. Och när vi glömmer bort oss själva, försvinner också en del av oron över att göra de rätta valen ”för mig”, och där i ligger en stor lycka. Det handlar om att mista sitt liv, för att finna det riktiga livet som finns i livets källa. Men då måste vi också låta en hel del andra liv dö. Det måste dö för att vi ska kunna välja det riktiga livet.
Det här låter ju väldigt svårt, och det är det också. Jag har ingen kort ”to-do lista” som kan hjälpa oss till att komma närmare det här. Men jag kan påminna er om en sak, nattvarden:
I nattvarden väljer vi ytterst sätt bort massor av alternativa liv, saker vi skulle kunna göra istället, nattvarden förpliktigar till gemenskap med Jesus Kristus, det förpliktigar mig till att leva ett liv i hans efterföljelse. När du tar nattvarden så väljer du effektivt bort allt annat, det är en lojalitetshandling. Du väljer Kristus och väljer bort avgudarna, demonerna: du kan inte leva för att tillfredsställa din egen girighet, du kan inte leva för din egen karriärs skull. Du väljer ett liv i gemenskap med Kristus i nattvarden. Det ger också gemenskap med varandra. Ditt liv ingår helt plötsligt i ett större sammanhang. Du är helt plötsligt inte bara en ensam person som har ett eget livspussel att pyssla ihop. Du har nu gemenskap med församlingen, med alla dessa. Du kan då inte leva ett egocentrerat liv, du har alla andra delar i brödet att ta hänsyn till. Du har redan valt det.
Påminn er om det.
