Då sade ängeln till henne: ”Var inte rädd, Maria, du har funnit nåd hos Gud. Du skall bli havande och föda en son, och du skall ge honom namnet Jesus. Han skall bli stor och kallas den Högstes son. Herren Gud skall ge honom hans fader Davids tron, och han skall härska över Jakobs hus för evigt, och hans välde skall aldrig ta slut.” Maria sade till ängeln: ”Hur skall detta ske? Jag har ju aldrig haft någon man.” Men ängeln svarade henne: ”Helig ande skall komma över dig, och den Högstes kraft skall vila över dig. Därför skall barnet kallas heligt och Guds son.
- Luk 1:30-35
Det är ingenting speciellt med Maria. Rent geografiskt befinner hon sig på en ospännande plats Galilléen, i den yttersta utkanten av ett stort imperium. Hon befinner sig i något som kan liknas vid Norrlands inland. Eller med europeiska mått mätt, kanske Moldavien. Ett litet bortglömt, fattigt hörn i utkanten som få vill veta av. Det lyser ingen gloria kring henne. Du skulle inte märka henne om hon gick förbi på gatan. En klassisk nobody, långt borta från röda mattan.
När den andra personen i treenigheten, Sonen, ska komma till världen så är det dock i henne som Gud väljer att komma. Till Maria från Nasaret (Till Maggan från Sorsele, Illona från Triaspol). Och Maria accepterar det. Hon låter det gudomliga och det mänskliga mötas i hennes inre. Det som sedan följer är scen av revolutionär mammaglädje när den är som allra bäst. Maria brister ut i sång:
Då sade Maria:
”Min själ prisar Herrens storhet,
min ande jublar över Gud, min frälsare:
han har vänt sin blick till sin ringa tjänarinna.
Från denna stund skall alla släkten prisa mig salig:
stora ting låter den Mäktige ske med mig,
hans namn är heligt,
och hans förbarmande med dem som fruktar honom
varar från släkte till släkte.
Han gör mäktiga verk med sin arm,
han skingrar dem som har övermodiga planer.
Han störtar härskare från deras troner,
och han upphöjer de ringa.
Hungriga mättar han med sina gåvor,
och rika skickar han tomhänta bort.
Han tar sig an sin tjänare Israel
och håller sitt löfte till våra fäder:
att förbarma sig över Abraham
och hans barn, till evig tid.”
-Luk 1:46-56
Maria ser att Gud har kastat om allting. Allt är upp och ner. Och hon kan ana att Gud har en helt ny ordning i bakfickan. Där de bortglömda (som hon själv), de som förkrossats av livet, de som hålls tillbaka av de stora och mäktiga helt plötsligt är de dessa som ska bli upphöjda och mättade (som hennes folk). Just dessa ser Gud till, just dessa ligger nära hans eget hjärta. Maria anar att Guds rike är antågande med dess ombytta roller. Marias revolutionära mammaglädje återspeglas senare också i hennes sons ord: "Saliga ni som är fattiga, er tillhör Guds rike. Saliga ni som hungrar nu, ni skall få äta er mätta. Saliga ni som gråter nu, ni skall få skratta." (Luk 6:20-21)
Du som blir trampad på. Dig ser Gud. Du som dinglar med fötterna vid obetydlighetens rand. Gud har utvalt dig för att sprida sitt rike.
Ve, oss om vi tror att Gud särsklit älskar de rika och de mäktiga! För det är ett förkastande av Maria och Jesus själv.
I Nehemja kan vi läsa om ett desillusionerat folk. De känner sig inte som Guds utvalda. De har nyss kommit tillbaka från fångenskap. De är få och känner sig hotade från alla håll. På toppen av isberget blir de av en präst påminda hur mycket de har brutit mot Guds lag. De gråter. Men då får de följande uppmaning: "Gå nu hem och njut av god mat och sött vin och dela med er åt dem som inte har kunnat förbereda någonting. Ty denna dag är helgad åt vår Herre. Var inte bedrövade. Den glädje Herren ger är er styrka." (Neh 8:10).
Trots allt de gjort, trots hur obetydliga och skyldiga de känner sig så har Gud trots allt utvalt dem. De som är så små och obetydliga. De uppmanas att finna glädjen i Herren. Kanske i detta att Gud ser på dem med glädje och utvalt dem till att vara hans folk.
Men det är ingen privat glädjefest, det är en glädjefest som också bjuder in andra. De som ingenting har förberett eller förspänt för sig. Det är glädje som leder till en inbjudan av andra till gemenskapen, till festbordet. Jag hoppas att den här jultiden kan vara en sådan tid av en glädje. En glädje som bjuder in. Där vi får påminna oss om den gåva Gud gett till oss. Och där vi får bjuda in dem som ingenting har förberett och som är långt borta från strålkastarljuset.
Låt oss tillsammans med Maria jubla över Herrens storhet! Låt oss tillbe honom som utväljer de ringa och föraktade! Låt oss tacka Kristus som kommer till de enkla! Låt oss glädjas inför honom i en glädje som bjuder in fler i Guds rikes festsal!
