Anton Karl David

Det här är en predikan som hölls i Bönhuset, Gottne på annandagen. Den finns i mer koncentrerad form här

Billy Butt, vilket för övrigt är ett mycket lustigt namn, har skrivet en populär julsång som heter ”Julen är här.” Så här går ett stycke av den sången:

”Julen är här,
och lyser frid på jorden.
Glädjen är stor -
i ett barns klara ögon bor den.
Julen är här,
i våra mörka länder.
Kom låt oss ta varandra händer,
när julen är här.”

Det är väl trots allt det här julen handlar om. Barn, mys, att ta varandra i hand och glöggfryntligt sjunga om frid på jorden. ”Ära i höjden åt Gud och fred åt dem som han utvalt” (Luk 2:14), som änglarna säger i julevangeliet. Är inte Billys sång nästan en avspegling av änglarnas ord? Nu så här på annandag jul så får vi njuta av eftervärmen av julens glada budskap om frid, är det inte så? Vi får påminna oss om ängelns ord och mysa lite extra i röda julkläder.

 Jag har kommit för att tända en eld på jorden. Om den ändå redan brann! Men jag har ett dop som jag måste döpas med, och jag våndas innan det är över. Tror ni jag är här för att skapa fred på jorden? Nej, säger jag, men splittring! Ty där fem bor i ett hus skall de i fortsättningen leva splittrade, tre mot två och två mot tre, far mot son och son mot far, mor mot dotter och dotter mot mor, svärmor mot sonhustru och sonhustru mot svärmor.

Annandag juls tema är martyrerna. De som fått plikta med sitt liv för sin tro. De som dödats fast de är oskyldiga. I kyrkans tidsrytm följer martyrskapet direkt efter julens mirakel. Annandag jul krossar alla våra illusioner om en mysig julkrubba. Med vänliga kossor, ett vänt föräldrapar med rosiga kinder och ett kolikfritt barn. Annandag jul kastar oss rätt in i vår skitiga värld, med smärta och försakelser, där oskyldigt blod flyter.

Annandag jul påminner oss om att Jesus Kristus föddes in i en värld full av våld. Den här dagen påminner oss om att Herodes kände sig hotad av den Fredsfurste som föddes in i världen. Så hotad att han dödade alla barn under två år i Betlehem.

När jag läser den texten går mina tankar går till Newton, Conneticut där en ensam man dödade tjugo barn i lågstadieåldern och flertalet vuxna.

Vi lever sannerligen inte i en fridfull värld. Och plötsligt klingar inte orden i julsången lika bra längre:

”Julen är här,
och lyser frid på jorden.
Glädjen är stor -
i ett barns klara ögon bor den.”

De klingar inte väl därför att de inte är sanna. Vi lever i en värld av konflikt. Mellan länder, i byar och inom familjer.

Vi behöver fred. Vi behöver frid. Vi längtar efter den. Men det verkar som att de inte står att finna någonstans. Jesu ord till oss i denna stund verkar inte särskilt upplyftande:

Jag har kommit för att tända en eld på jorden. Om den ändå redan brann!.... Tror ni att jag har kommit för att skapa fred på jorden? Nej, säger jag, men splittring!”

Men Jesus kom väl för att skapa fred på jorden? Hur lyder orden i Sakraja, som vi läser i advent? (Sak 8:9-10)

Det verkar ju inte alls stämma med den text som vi läste idag. Hur hänger det här ihop?

Fred kommer aldrig utan motstånd. Det finns alltid de som tjänar på en konflikt och som gärna ser till att den fortsätter att pyra. Ett exempel är konflikten i den demokratiska republiken Kongo som pågått i en massa årtionden. Där många tjänar på kaoset som finns i landet eftersom det ger dem möjlighet att tömma landet på dess naturresurser. Bland annat den här telefon innehåller säkert mineraler från den konflikten. Och genom att konflikten pågår kan mineralerna utvinnas till underpris.

Fred stöter alltid på motstånd och på samma sätt är det när Gud kommer för att rädda världen. Motståndet kommer direkt. Det är inte så att Jesus bara behöver säga: ”Kom igen låt oss vara kompisar!” och så löser sig allt. När Jesus kommer till världen, för att låta den få del av Guds rike, så stöter han genast på en kompakt mur av motstånd från människorna. Människorna vill inte älska Gud, de vill älska sig själva. De vill inte älska sin nästa som sig själv, de vill trycka undan sin nästa så att de kan få en större bit av kakan själva. En konflikt går genom varje människa. Vi vill ha fred med Gud men vi vill samtidigt klara oss själva och vara fria från både Gud och människor.

Och på grund av denna konflikt stöter Jesus på hårt motstånd.

De som sluter sig till Jesus får också känna av den här kompakta muren av motstånd. Människor vill inte lyssna. De blir utstötta och föraktade. För Jesu budskap är ingen mesig, kostnadsfri snällhetspropaganda. Nej, det kräver helhjärtad förtröstan på Gud (Luk 12:29-30) och ett liv som är helt annorlunda mot det vi skulle kalla för framgångsrikt (Luk 6:27-30).

Det är därför som Gud genom Jesus Kristus möter en sådan kompakt mur av motstånd.

Han rubbar helt enkelt våra cirklar. Han utmanar den rådande ordningen, som många av oss trivs ganska bra med. Det är mot den bakgrunden vi ska förstå dagens text.

Jesus har kommit för att tända en eld på joden. Han föddes till världen i ett skitigt stall. I elände och fattigdom, långt borta från mys och konfekt. Han blev ett flyktingbarn för denna skull; för att tända en eld. En renade eld. En eld av förändring som bränner bort vårt hjärtas mörker. En eld som han önskar att redan brann! En eld som gör det möjligt för oss att älska Gud och vår nästa. Men det är också en eld av dom över vår rådande ordning som är bortvänd från Gud och som skadar planeten, människor och ytterst sätt Gud.

Och eftersom det är en eld som hotar den bestående ordningen. Eftersom det handlar om Guds rike som står i ett kontrastförhållande till en värld som är vänd bort från Gud. Eftersom det är så.

Så möter Jesus, som kom för att stifta fred mellan skaparen och det skapade, en kompakt mur av motstånd. Jesu budskap skapar splittring. Låt oss slippa Gud! Låt oss slippa att leva i livsförvandlande gemenskap med vår nästa!

Vissa (kanske till och med de flesta) kommer framhärda och vägra acceptera Guds nya ordning. De kommer att håna, förtala och ibland till och med gå till handgripligheter mot Jesu lärjungar. De som inte räds att gå igenom elden.

Det är därför som vi har martyrer. Det är de som har fått känna av spänningen mellan den här världens kärlek till status que och deras kärlek till Guds nya ordning. Guds rike.

Det är en konflikt som kommer att leta sig in hela vägen in i familjen. Den kommer att dela upp människor. För eller emot. Far mot son. Dotter mot mor och så vidare. Som man sjöng förut i väckelsesånger: ”innanför eller utanför” Guds ordning?

Tyvärr är det så att Jesu budskap kommer leda till viss splittring. Men sällskapet som samlas vid Jesu fötter, kyrkan, bör fungera som en ny familj för de som upplever en outhärdlig splittring inom den egna familjen och som också kan hjälpa att medla något mellan de olika parterna.

Men jag har ett dop att döpas med, och jag våndas innan det är över.”

Vad innebär nu detta? Vad är det för dop han skall döpas med? Han har ju redan låtit döpa sig av Johannes Döparen. Varför ska han döpas ännu en gång och varför våndas han inför dopet? Dop brukar ju vara trevligt.

Faktum är att dopet i den tidiga kyrkan ofta kopplades samma med att dö (Rom 6:3-4). När man sänks ner i vattnet dör man, för att sedan återuppstå när man bryter vattenytan. Kan det kanske vara det som Jesus talar om? Hans död. Och om så är fallet kan det vara så att hans död är det som tänder elden? Jesu död kan beskrivas som att den kompakta muren av motstånd till slut mosar honom, krossar honom. Motståndet är så starkt att han spikas upp på ett kors, till skam och varnagel för alla.

Och det är här som Gud stiftar fred. I det som verkar vara den största förlusten av alla. I det som verkar vara den djupaste förnedringen av alla (Kol 1:19-22). Gud förflyttar oss genom sin död från döden och mörkret till sitt ljus och liv. Han tar på sig skulden, oskyldig, för vårt kompakta motstånd mot honom och låter sig krossas så att vi kan bli hela.

Genom Jesus Kristus så möjliggör Gud oss att få en ny disposition. När han förlåtit oss våra synder genom att dö för dem så har han också gett oss den helige Ande som blir likt en renade eld inom oss, som gör oss lika Kristus själv. En eld som bränner bort smutsen i hjärtat och avslöjar en liten bild av Kristus där i. Ibland känns det som bilden är målad med vattenfärg och av förskolebarn snarare än att det är ett mästerverk av en erkänd konstnär. Men den är dock där. Vi blir befriade till att vara ett vittne (martyr) om Guds nya ordning, Guds rike som vi väntar att Gud en dag kommer att föra till oss i sin fullhet. En värld i fred. Där människan ärar Gud och lever i fred med sin nästa i självutgivande kärlek.

Det är för detta syfte som Jesus föddes till världen för att ”genom blodet på korset stifta fred och försona allt med sig.” ”Han föddes för att dö”, kan man lite tillspetsat säga. Men denna försoning möter fortfarande på mycket motstånd och många vill ingenting ha med den att göra. Det kan leda till splittring.

Och mitt i detta motstånd och splittring är vi kallade att vara vittnen (martyrer) om det som Gud har gjort i Kristus. Mitt i detta är vi kallade att gestalta Guds ordning, gestalta Guds ordning av försoning. Det kan bli tufft. Men det är ett gensvar som är värt det. För verklig fred finns bara i Kristi renade eld.