Anton Karl David

en alldaglig blogg om Anton och Gud.

Skärtorsdag - Mitt kött är verklig föda, och mitt blod är verklig dryck.

Kategori: Kristen tro

Dagens inlägg skrivs av Maja Ekström en teologistuderande, lätt poetisk skribent med känsla för rättvisa. Hon driver också en egen förträfflig blogg. http://ljud.wordpress.com/

 

 

Skärtorsdagens bibeltexter handlar om den så kallade påskmåltiden i några olika versioner. Jag tycker den är svår att förstå, så varning här kommer en lång och grävande text för att utforska påskmåltidens kärna. För min skull, och er. Först ut är 2 mos 12:1-14 där det judiska folket ska hålla högtid i minne av händelserna i Egypten, och uttåget därifrån. De minns exodus, den historiska händelse då man lämnade Faraos land bakom sig med slaveri, förtryck och dödshot. Efter en blodig sorti där endast det judiska folket skonades från dödens ängel ledde Gud själv dem på en långvarig ökenresa. Framför dem fanns det Utlovade Landet där de skulle få fira den utlovade måltiden.

 

Den judiska påsken firades i hemmet tillsammans med familjen, en måltid bestående av lamm, bittra örter och osyrat bröd. Det var en åminnelsehögtid – man satte in sig själva i historien, vilket måltidens olika element vittnar om. Måltiden var inte bara ett firande av en historisk händelse, utan något som sa någonting om vilka de är och vilka de kommer fortsätta att vara.

 

Det finns en viss ambivalens i förhållandet till den judiska påsken i NT. Det är tydligt att några kristna fortsatte att fira högtiden; i 1 kor 11 kan vi se att Paulus tagit med sig praktiken till församlingen i Korinth som till stor del bestod av hedningar. Språket och bildspråket verkar tyda på att man tagit intryck av det judiska firandet i sin egen måltid. Samtidigt frågade man sig om det var någon poäng i att fira högtiden, i ljuset av Kristushändelsen. Jesus var påsklammet som gjorde påskmåltiden fullkomlig.

 

I den andra texten, Matt 26:17-30 berättas om hur Jesus för sista gången äter tillsammans med sina lärjungar. Det är under påskhögtiden och de ska äta påskalammet. Säkert hade de delat många måltider tidigare, och säkert hade denna vardagliga samvaro gjort något med deras gemenskap. Men den här måltiden var inte som de andra. Jesus börjar tala om att han snart skulle bli förrådd, dessutom av någon där runt bordet. Sedan tar han ett av bröden från bordet och säger ”Tag och ät. Detta är min kropp.” Han räcker det sönderbrutna brödet till sina lärjungar. Senare tar han en av vinbägarna och bjuder runt den med orden ”Drick av den alla. Detta är mitt blod, förbundsblodet som är utgjutet för många till syndernas förlåtelse.” Jesus refererar till det nya förbundet – han verkar tala om införandet av en ny påsk och en ny försonande handling som befriar och lösgör människor, den här gången från synd.

 

Den sista måltiden är en liknelse som uppförs, en handling med symboliskt innehåll. Jesus liknar det brutna brödet med sin egen kropps öde och vindruvornas vätska med sitt egna blod – han menar att han går in i döden som det sanna påskoffret. Detta är var Jesus sista liknelse betyder. Jesus delar på ett sätt, symboliskt, ut sitt lidandes härlighet, innan det hänt! Han måste varit säker på att Gud skulle använda hans död för något gott, eftersom han på detta sätt förändrar påskens liturgi genom att koppla den till sig själv och sin egen död. Jesus verkar även ha sett den här ceremonin som ett tillfälle att indirekt avslöja att han nu initierar ett nytt förbund genom sin död, en ny förbundsrelation mellan Gud och Guds folk.

 

De som följt Jesus fortsätter, efter att deras Herre lämnat dem, att fira denna måltid, hans måltid. En av våra tidigaste källor till detta är 1 Kor 11:20-25. Kulturen under Nya Testamentets tid var under starkt hellenistiskt inflytande vilket innebar tydliga hierarkiska strukturer och social skiktning, detta visade sig inte minst genom bordsgemenskapens seder och bruk. De kristna måltiderna, inklusive Herrens måltid, innehöll element som gick emot rådande normer. Den judiska påsken var en familjehögtid medan firandet av Herrens måltid samlade den kristna familjen. Familjen i tro hade ersatt blodsfamiljen, och alla troende var välkomna till bordet.

 

Paulus skriver till de kristna i Korinth för att rätta till missbruk och problem i församlingen. Han vill särskilt lyfta fram gemenskapen och delandet under de gemensamma måltiderna. Måltidernas sociala strukturer och ”utförande” skulle spegla de värderingar fanns i gruppen, och det misslyckades korinthierna med. ”Brödet som vi bryter, ger det oss inte gemenskap med Kristi kropp? Eftersom brödet är ett enda är vi - fast många - en enda kropp, för alla får vi vår del av ett och samma bröd”. Vad betyder det då att dela/deltaga i Kristi blod, tillsammans? Det är tydligt att det är mer än symbolik för Paulus; de troende delar inte bara varandra utan också en tredje part. Det verkar som att det är fråga om en verklig, andlig samhörighet (communion) med Kristus och med varandra. Herrens måltid binder samman människor till en kropp, Kristi kropp.

 

Både den judiska påsken och Herrens måltid är ceremonier för bekräftelse, förnyelse eller bibehållande av det tillstånd man redan ändrat i en tidigare rit. De är även gemenskapsceremonier, med aktivt deltagande från mer än en part. Genom att delta i måltiden sätter vi in oss själva i historien, liksom det judiska folket gjorde när de firade sin påskmåltid.

Vad gör vi när en måltid, eller någon sorts ät och drickceremoni, blir den centrala symbolen för vår tro? Hur firar vi den? Kärnan i måltiden är tillfället för oss att dela måltid med Jesus, som själv bjuder, och på något mystiskt vis ta del i honom. Fokuset i måltiden ligger på att komma ihåg Jesus död och hur den förändrat allt. Om vi vill inspireras av de tidiga kristna samlingarna så karakteriserades de av handlingar som vi idag kanske inte skulle associera till gudstjänst, som gemensamma måltider och annat slags gemensamt delande – Herrens måltid var på så sätt ett tecken på hur gemenskapen såg ut varje dag. Men det var också något mer och större än ytligt delande av bröd, det var ett djup andligt delande och förenande. En kropp. Ett bröd.

 

Det är jubel (himmelrikets måltid, ett nytt förbund) och allvar (påsknattens svarta sorg). I gemenskapen finns den djupaste lyckan. Vi delar den djupaste tacksamheten. Vi är ett i honom. Slut inte dina ögon, utan möt den andres blick.

Kommentera inlägget här: