Förebild: Eberhard Arnold
Kategori: Allmänt
IIdag börjar vår lilla serie om kristna förebilder, de flesta kommer att vara mindre kända. Det här inlägget handlar om Eberhard Arnold, grundaren av Bruderhofrörelsen
Eberhard Arnold (1883-1935) uppväxt var på intet sätt dramatisk, han kom från en välbärgad, tysk familj. Där fadern var professor i kyrkohistoria. Som barn var han känd som en "prankster" och var inte särskilt uppskattad av sina lärare. Han fortsatte att vara ganska jobbig fram tills han som 16-åring under en sommar bodde hos sin farbror. Han blev mycket imponerad av den mannens värme och omsorg om de utslagna i samhället. Hos farbrodern kom han också i kontakt med Frälsningsarmén för första gången vilket påverkade honom djupt. Dessa möten fick Arnold att vilja leva ett genuint kristet liv, där omsorgen om medmänniskan var central.
Han började efter detta att engagera sig i Frälsningsarmén i Breslau. Där försökte han hjälpa människor i slummen ur sina alkoholproblem och sitt nedtryckta tillstånd. Mötet med fattigdomen fick honom att i allt högre grad fyllas av olust inför hans föräldrar och medelklassens bekymmersfria liv, där hutlösa summor lades ner på lyxprodukter.
Arnold studerade senare teologi och filosofi och blev en omtyckt föreläsare. Han började dock snart att hamna i konflikt med statskyrkan, just pga av deras relation med staten som han såg som oförsvarlig. Han bröt med statskyrkan definitivt när han lät döpa sig och tappade därmed sin postion på universitetet.
Arnold ville att kyrkan ska vara ett korrektiv till staten, som genom att leva annorlunda skulle visa dem hur de egentligen borde agera. Med en etik präglad av kärlek. Detta omöjligjordes om kyrkan var en del av den styrande eliten, menade han.
Ebehard Arnolds vilja att leva efter Jesu bergspredikan manade hos honom och en grupp på sju vuxna och fem barn fram beslutet att köpa en lantgård för att där leva tillsammans. De bestämde sig för att leva i enkla förhållanden och i total egendomsgemenskap. Lantgården blev en populär plats som besöktes av många. Till slut blev gården för liten och de var tvungna att införskaffa en större gård i Sannerz.
Livet på den nya gården präglades av bön och arbete, men var på intet sätt en tråkig tillvaro. De hände ofta att de samlade grannarna under byns limeträd för att sjunga folksånger tillsammans och husen målades i ganska färgsprakande färger för att spegla glädjen som finns i Guds skapelse. De försökte i hög grad att hjälpa de fattiga i området, bland annat med att erbjuda dem jobb på gården. En skola bedrevs även på kolonin för barnen, som sågs som en viktig del av det gemensamma livet.
Studier bredvs på gården av tidigare kristna rörelser, bland annat anabaptiserna. Genom dessa kom man i kontakt med hutteriterna, en kyrka där allt delas gemensamt precis som i deras koloni. Kolonin blev så smånigom en del av denna kyrka efter att Arnold rest till nordamerika för att träffa de kvarvarande kolonierna av denna grupp.
Nazismen började dock att sticka upp sitt fula tryne i början på 30-talet, och de såg kommuniteten som ett hot. Gestapo gjorde räder mot kolonin och beslagtog böcker som kunde vara till anstöt för regimen. De beslutades också att en nazistisk lärare skulle skickas till kolonin för att undervisa barnen. Detta fick gruppen att besluta sig för att skicka sina barn till Schweiz, så när läraren kom så fanns det inga barn att undervisa.
Kolonin beslutade sig för att förflytta sig till Lichtenstein för att där kunna fortsätta leva sin livstil. Många av de unga männen funderade på om de skulle stanna kvar i Tyskland för att kunna protestera mot krigets fasor och vara vittnesbörd mot det genom att sitta i fängelse för sin tros skull. Men till slut beslutades det att alla skulle förflytta sig till Lichtenstein. Väl där dog Eberhard Arnold hastigt i sviterna efter en benskada som han ådragit sig i samband med förhör med Gestapo.
Hans minne lever dock vidare i Bruderhofrörelsen. En kyrkorörelse som består av kommuniteter som lever, ber och arbetar tillsammans och försöker vara ljus i en mörk värld.
