Anton Karl David

Då sade Maria:

”Min själ prisar Herrens storhet,

min ande jublar över Gud, min frälsare:

han har vänt sin blick till sin ringa tjänarinna.

Från denna stund skall alla släkten prisa mig salig:

stora ting låter den Mäktige ske med mig,

hans namn är heligt,

och hans förbarmande med dem som fruktar honom

varar från släkte till släkte.

Han gör mäktiga verk med sin arm,

han skingrar dem som har övermodiga planer.

Han störtar härskare från deras troner,

och han upphöjer de ringa.

Hungriga mättar han med sina gåvor,

och rika skickar han tomhänta bort.

Han tar sig an sin tjänare Israel

och håller sitt löfte till våra fäder:

att förbarma sig över Abraham

och hans barn, till evig tid.” (Luk 1:46-55)

 

Då var det då fjärde och sista advent. Om en vecka är det jul och då sker det stora som vi väntat på under dessa veckor – Gud, skaparen själv, blir människa och föds till denna värld för vår frälsnings skull. Men vad vore detta utan Maria? Denna unga kvinna som överlämnade sig själv till Guds förfogande och världens frälsning.

 

Vår tro lever av förebilderna och förebedjarna. Främst av dem alla är kanske Maria. För genom hennes ja vid Guds besök vänder hela historien. Gud blir människa, växer i Marias kropp, lever genom henne och föds av henne. Hon offrar allt hon känner, hela hennes trygghet för övertygelsen att Gud kommer att rädda världen. Genom hennes ja bryter ljuset in världen för att ljuset skall lysa där mörker nu råder.

 

Man råder inte över tidpunkten för Guds besök. Han kommer oanmäld, som den oväntade gästen. Men alltid i rätt tid. Det enda man råder över är sitt svar på Guds besök. Och min önskan är det ska lyda som Marias ”låt det ske med mig som du har sagt”. Att Guds besök ska utmynna i ett tydligt ja. Till en början kan vi inte ana vad vår väg innebär. Men tiden för Guds besök kommer; tiden då vägen klarnar. Den väg vi inte själva har valt, men som har valt oss.

 

Orsaken till Marias lovsång, som vi precis har läst, är att Gud har benådat henne med ett sådant barn. Att Gud har vänt sin blick till henne. Maria är en förebild framförallt för sin rena tillit till Guds löfte och sin överlåtelse till Guds vilja. Och samma lovsång bör stiga från våra hjärtan när Guds blick möter oss, när Gud kommer oss till möte. I vår kultur är människovärdet ofta knutet till prestation och arbete. Marias livshållning uttrycker en motsats till detta. Hon åstadkommer ingenting i sig själv, hon tar inte åt sig äran, hon är inte själv i centrum. Maria samlar inte människor till sig själv, hon samlar dem till Kristus. Hon puttar mänskligheten mot Gud och pekar ständigt på Kristus. Hon hyser en oändlig och obändig tillit till den som gett löftet om Jesus, gudasonen. Genom sin tillit och överlåtelse äger Maria en inre styrka. Hon utmanar vår tids effektivisering och ytlighetens gissel och visar på en grundhållning där människan är mottagande, men inte passiv. Hon lever av att bejaka Guds nåd. Och när hon bejakar Guds nåd och vilja föds en sång som fördriver all rädsla och skam och som hon sjunger med kraft och styrka, så som profeterna har sagt. ”Gå upp på ett högt berg med ditt glädjebud, Sion, ropa ut ditt glädjebud med hög röst, Jerusalem. Ropa, var inte rädd, säd till Juda städer: Er gud kommer! Herren Gud kommer i all sin styrka, han härskar med mäktig arm. Sin segerlön har han med sig, de han vunnit går framför honom. Som en herde vallar han sin hjord. Han tar upp lammen i sin famn och bär dem i sina armar, han driver tackorna varligt.” (Jes 40:9-11)

 

Så låt oss denna sista vecka bereda plats, såsom Maria gav plats, för Jesus Kristus så att han på nytt och återigen kan födas i våra hjärtan och där ta sin boning. Låt oss brista ut i den lovsång som Maria sjöng när hennes hjärta svämmade över av Guds påtagliga och fysiska närvaro genom Den Helige Anden. Min själ prisar Herrens storhet, min ande jublar över Gud, min frälsare för han har vänt sin blick till sin ringa tjänarinna.